"Jag vet att en förutsättning för nåd är att släppa egot"

Nu händer det.

I finalen av nådens år 2022 blev det möjligt att vara öppen med sin gudstro och sitt andliga sökande utan att därmed direkt få en foliehatt på huvudet. Tack för det. Det var på tiden.

Denna tidnings opinionschef Jonas Eek uppmärksammade förändringen (Kyrkans Tidning 2022-12-20). Och någon dag före dopparedagen stötte jag på vår nye ärkebiskop Martin Modéus mellan pepparkakorna på ett julmingel. Han instämde.

Varför detta skeende nu?

Behovet av andlighet har förmodligen aldrig varit större och många har länge sökt en rimlig plats att utöva sitt sökande på. Vi vet alla hur yogan, kristallerna, mindfulness fungerat som legitima substitut för kyrkan. När nu allt fler kyrkor bokstavligen kliver ner från predikstolarna och möter sina församlingsmedlemmar i ögonhöjd, skapas förutsättningar för att fylla Guds hus.

När vi vanliga dödliga syndare känner oss inbjudna för dem vi är – då kommer vi. I kvarteren där jag bor är det trångt i kyrkbänkarna, söndag efter söndag. Är det konsert eller någon angelägen högtid gäller det att vara ute i god tid. Sista sittplats går åt.

Och när vi är säkra på att kollekten inte hamnar i gudomliga entreprenörers fickor eller konkurrerar med välfärdsstaten, känns det rimligt att bidra. Det finns en plats för alla att hjälpa till i kyrkan. Kyrkan gör stora insatser via sin diakoni och sitt sociala engagemang. Där är jag gärna volontär.

Betydligt svårare är det med den amerikainspirerade och skatterabatterade donationstrend som brett ut sig och som kan utmana och störa vår gemensamma välfärd. En framgångsrik miljardär bygger en klinik för hörselskadade och en annan en skola för musiker. Men vad vi gör med de barn som har ont i näsan och inte i öronen eller som vill spela schack i stället för trumpet? Civilsamhället behövs, men inte i form av en direktörshobby.

Miljardärerna hyllas och visst gör deras behjärtansvärda allmosor nytta. Men möjligen är det deras egon som gynnas mest. Egot riskerar dock stå i vägen för existentiell fördjupning. 

Att släppa egot är en förutsättning för nåd. Jag vet. Flera gånger har fåfängan, egot spelat mig ett spratt i mitt professionella liv. Jag har själv fallit hårt från de höga redaktörspulpeterna. Efter åratal som eremit vågade jag mig då till kyrkan med hjälp av mängder av alibin som barn som skulle konfirmeras, en mamma som jag tog med till Katarinamässan eller den fina musiken.

Min omgivning mötte mig många gånger med skepticism.

”Tror du att du är god nu, ditt svin”, sa en före detta partner och vägrade att följa med till högmässan då så mycket ont gjorts i Guds namn i världen.

Men det är för just oss syndare som kyrkan finns till. Och bara för att Guds namn har missbrukats kan inte kärleksbudskapet förnekas. Det förstår många i dag.

Det viktigaste skälet att detta paradigmskifte nu sker och många, till och med på kultursidorna som Jonas Eek noterat, kommer ut ur sakristian är dock inte den personliga krisen eller de dystra tiderna i vår omvärld.

Nej, skälet är att du inte längre uppfattas som lätt korkad om du vågar bekänna din andlighet, gudstro och ditt intresse för existentiella frågeställningarna. Tvärtom är det i dag tecken på en intellektuell öppenhet att inte tro sig ha alla svaren, våga problematisera livets mening och öppet reflektera över sin gudstro och livets alla mysterier. Dessutom kan du bidra och hjälpa till utan bygga ditt eget varumärke.

När nu tillräckligt många instämmer i detta så når vi en tipping point. Kraften är stark.

Vi ses på söndag.

Joachim Berner

Företagare, före detta chefredaktör för Dagens Nyheter och Expressen, författare aktuell med boken Alla dessa dagar som kom och gick – tankar om den tredje åldern (Mondial).