– Konsekvenserna av de beslut vi fattar får inte bli värre än själva pandemin, säger hon.
Som krisberedskapssamordnare i Stockholms stift i samband med svininfluensan ser hon både likheter och skillnader mellan smittorna.
– Det handlar om att skapa immunitet i samhället men samtidigt att kunna platta ner smittspridningskurvan så att vården hänger med. Så är det med alla pandemier där det inte handlar om ett dödligt virus eller bakterie.
Nu liksom då är oron stor.
– Med tanke på att jag bedriver en psykoterapimottagning så hör folk av sig och är rädda och oroliga.
Men majoriteten av dem är inte rädda för att själva bli sjuka, utan för konsekvenserna av andras rädsla.
– Jag har till exempel klienter som är rädda för att andra ska hamstra mediciner så att de inte finns på apoteken när de ska förnya recepten. Eller en rädsla för att det inte finns Alvedon när de själva blir sjuka.
Vad är ditt råd för att dämpa rädslan?
– Prata om det. Det gäller oavsett om det gäller oron bland individer eller på organisationsnivå.
Och den kommunikationen kan ske via nätet, videokonferenser, chattverktyg eller på andra sätt när rådet är att begränsa de fysiska mötena.
– Det är viktigt att arbetsgivaren tar oron på allvar och att man som medarbetare känner att man får prata om det. Om man bär på en oro kan det annars växa till ett fantasimonster i huvudet, säger Katarina Tingström.
Och när fler går hemma och är isolerade är det särskilt viktigt att kyrkan också finns öppen och tillgänglig för församlingsborna: det ska gå att nå en präst, en diakon eller en pedagog eller annan anställd i kyrkan per telefon eller via nätet.
– Det visar att vi finns där och lyssnar, att vi finns tillgängliga.
Hon lyfter också fram initiativ som exempelvis att hjälpa äldre och andra i riskgrupperna med mathandling och andra sysslor som inte går att utföra i karantän.
– Frälsningsarmén har något jag gillar, det har de även när det inte är pandemi. Det är telefonkedjor där man på morgonen ringer runt och kollar: Är du vaken? Svenska kyrkans församlingar skulle också kunna starta sådana omsorgsfulla telefonlistor.
Det gäller bara att hitta de där kanalerna, att ställa om från fikabordssamlingen till något annat, påpekar hon.
Begravningar och andra gudstjänster är fortsatt viktiga. Men det gäller att tänka om och stötta upp: om en präst blir förkyld kan en annan ställa upp och kliva in i stället.
– Det gäller att tänka om från ”det här är min vigsel” till ”hur gör vi det här tillsammans?”
Katarina Tingström är aktuell med en bok om säkerhetsarbetet : Handbok för trygga och säkra verksamheter [Verbum]. I den finns råd om hur församlingar kan möta kriser av olika slag.
– Boken använder något som kallas för händelseträd – att ta fram olika scenarier för olika händelser: det värsta, bästa och det troligaste utifrån det vi vet just nu. Det skulle man kunna jobba mer aktivt med i församlingarna.
Det förebyggande arbetet ökar beredskapen både i tanke och i handling.
– Det handlar om en mental förberedelse där man har tänkt de olika tankarna. Om man har tänkt tanken har man en helt annan förberedelse än om man inte har tänkt att det kan hända. Det handlar om beredskap för vad som än dyker upp.
Vad efterfrågar du mest just nu?
– Att vi inte blir så rädda att vi tar irrationella beslut där konsekvensen av det beslutet blir sämre än konsekvensen av pandemin. Ett konkret exempel är att jag blir så rädd att jag börjar hamstra så att de som behöver inte får sin medicin.
– Det är en pandemi, men precis som andra pandemier måste smittan spridas så att en majoritet får immunitet. Men det gäller att hålla nere smittan så att inte för många blir sjuka och som inte vården kan hantera.
– De flesta av oss tillhör inte riskgrupperna. Vi kommer att bli sjuka, men vi kommer inte att dö.
Katarina Tingström efterlyser också fler berättelser i media från de som har haft smittan och som nu är friska.
– Det kommer komma en period då vi mår bättre, och det pratar vi inte om.
