Vanligare att religioner blandas på begravningsplatsen

Ingen vet hur många begravningsplatser eller kyrkogårdar det finns för avlidna med icke-kristen religion.

– Vi beräknar att det finns mellan 3 000 och 3 200 allmänna begravningsplatser, och kanske 300 begravningsplatser för dem som tillhör icke-kristna religioner. De flesta större huvudmän har muslimska gravkvarter säger Ronny Holm, organisationschef vid Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

Reglerna för gravplatser är knapphändiga. Lagen säger att huvudmannen – som vanligen är kyrkogårdsförvaltningen i en församling i Svenska kyrkan –ska tillhandahålla gravplatser för alla, och särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.

Behovet av icke-kristna begravningsplatser är störst för muslimer. I allmänhet inrättas särskilda muslimska begravningsplatser, avgränsade men i anslutning till den allmänna begravningsplatsen, och sköts också av kyrkogårdsförvaltningen.

Men i framtiden kan graven bredvid tillhöra en muslim. Att kristna och exempelvis muslimska gravar blandas på den allmänna begravningsplatsen blir vanligare, tror Ulf Andersson, länsassessor och handläggare för begravningsfrågor vid länsstyrelsen i Skåne.

– Det handlar om muslimer som har levt i Sverige länge och antagit svenska seder och bruk. Redan nu förekommer det på mindre orter, om de anhöriga inte kan tänka sig att graven finns på annan ort, säger han.

Beslutet att inrätta en begravningsplats för icke-kristna religioner tas av huvudmannen själv. Behovet avgör, liksom avståndet till närmaste gravplats för den religionen. Huvudmannen kan också avtala med en kyrkogårdsförvaltning i närheten om att gravsättning kan ske där.

Vad händer om huvudmannen inte inrättar begravningsplatser, trots att efterfrågan finns?

– Det är en uppgift för länsstyrelsen och begravningsombuden att se till att det följs säger Eva Årbrandt Johansson, chef för begravnings- och kyrkogårdsenheten vid Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

– Min bedömning är att allt fler församlingar själva anlägger begravningsplatser för icke-kristna, säger hon. Om behovet av fler gravplatser finns skulle jag i första hand vända mig till församlingen, men om man upplever att församlingen inte lyssnar har länsstyrelsen makt över frågan.

För begravningsplatsens utformning finns det ännu färre regler.

– Men om man är en klok förvaltning tar man kontakt med företrädare för religionen och diskuterar igenom innan begravningsplatsen planeras, säger kyrkogårdschef Sven-Erik Aspeklev vid Malmö kyrkogårdsförvaltning.

I Malmö är det mycket vanligt att inte använda kista vid muslimska begravningar, medan andra kyrkogårdsförvaltningar inte tillåter det. Andra frågor kan handla om storleken på gravplatsen: muslimska gravplatser innehåller vanligen bara en grav och behöver därför inte vara så stor som man i Sverige räknar med, djupet på graven är också en fråga att ta upp.

– Det är frågor som inte är så lätta att förutse om man inte pratar med varandra och inte förutsätter att gravplatsen ska se ut på ett visst sätt, säger Sven-Erik Aspeklev.

Finns det tillräckligt med icke-kristna begravningsplatser?

– För cirka tjugo år sedan gick det ut en uppmaning att varje kommun skulle ha någon kyrkogårdsförvaltning med icke-kristna begravningsplatser. Jag tror att det har uppfyllts ganska väl, säger Ulf Andersson.

En begravning ska ske skyndsamt, helst inom tre dagar efter dödsfallet. Därför underlättar det om församlingen själv kan ombesörja gravgrävning på tider som passar och har egna lokaler där kroppen kan förberedas.
Kistan är enkel, utan metalldelar som anses påminna om krig – graven ska vara en fridfull plats. Det finns judiska begravningssällskap, Chevra kadisha, frivilliga församlingsmedlemmar som hjälper till inför begravningen: rituell tvagning av kroppen som sedan får en vit svepning, de vakar, bär den döde och närvarar vid begravningen.
När en nära anhörig har dött gör man enligt tradition en reva i ett klädesplagg som man bär, som symbol för förlusten. Inga begravningar sker på sabbaten eller judiska helgdagar. Under begravningsceremonin är kistan svept i ett svart tyg med Davidsstjärnan. Akten leds av en kantor eller rabbin. Deltagarna kastar tre skopor jord på kistan, blommor brukar inte förekomma. Jordbegravning är vanligast, även om kremering förekommer.
Gravplatserna är eviga, vilket innebär att en gravplats inte ska återtas eller återanvändas.

Ritualer och förberedelser i samband med dödsfall kan utföras av en imam, men också av en kunnig muslimsk lekman.
Efter dödsfallet ska rituell tvättning och svepning i vitt tyg av den avlidne utföras. En kvinna ska tvättas av kvinnor, en man av män. Balsamering eller kremering är i princip inte tillåtet. (Obduktion är tillåtet bara om man är osäker på dödsorsaken, inte vid naturlig död.)
Begravning ska ske så snart som möjligt efter dödsfallet, helst inom två dygn. Om man använder kista (enligt tradition har man i stället en bår) ska den vara mycket enkel. Man ber en kort, speciell bön i moskén eller utomhus. Efter bönen bärs den döde till begravningsplatsen. Blommor förekommer som regel inte. De närvarande kastar en handfull jord på kistan.
Gravplatsen ska placeras så att den döde vilar på kroppens högra sida och ansiktet är riktat mot Mecka. En enkel markör visar var gravens huvud- respektive fotända finns. Gravstenen får inte stå på själva graven. Enligt muslimsk tradition ska en muslimsk grav inte återanvändas.

Buddismen i sig reglerar inte hur den döde ska begravas, men kremering är vanligast. Traditionerna vid dödsfall och begravning har stora kulturella olikheter. För vissa buddister är exempelvis stjärntecknens ställning viktiga.
Begravningen förrättas ofta av en eller flera munkar, nunnor eller annan företrädare. Det förekommer öppna kistor. Vid begravningen kan ett altare smyckas med blommor, buddabilder eller buddistiska symboler, det används rikligt med rökelse och tända ljus. Man läser eller sjunger ur buddistiska skrifter, eventuellt spelas musik.
Det finns inga krav på speciella gravplatser. Man lägger frukt och föremål på graven, och tänder rökelse. Man vill att gravstenen ska stå vid gravens fotända.

Kremering är det vanligaste begravningssättet och ska helst ske inom 24 timmar. Före kremeringen bör en brahmin eller den avlidnes äldsta bror göra förberedelser. Rituell tvättning och svepning av den döde genomförs.
Vid kremeringen vill de anhöriga vara närvarande. Efteråt hålls en enkel ceremoni, ett altare dukas med hinduiska symboler. Den avlidnes aska ska helst spridas i rinnande vatten, men gravsättningen kan också ske i en minneslund eller urngrav på en allmän begravningsplats.