Krönika. Är kyrkan redo att möta människor i de förändrade tiderna?

Gott nytt år. Tiderna förändras. 

Och trots en mörk samtid finns, för Svenska kyrkans del, sådant att hoppas på inför 2025. 

Delar av den kyrkliga statistiken lovar gott. Det har rapporterats om överfulla kyrkor under adventshelgerna, inte minst med unga människor; efter decenniers tillbakagång verkar konfirmandsiffrorna vända uppåt; och det är allt fler som går in Svenska kyrkan. 

Dessutom kan man i kulturlivet notera tre yttringar som ger viss vårkänning: 

DN. Historiskt har Dagens Nyheter ofta antagit en närmast antireligiös roll i kulturdebatten, med röster som Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz. Under senare år har detta kommit att förändras (se till exempel ”Kris leder till Kristus”, Kyrkans Tidning nummer 51/52 2022), vilket accentuerades en söndag i höstas när DN:s kulturchef Björn Wiman predikade i en av Stockholms innerstadsförsamlingar. Man kan anta att varken Tingsten eller Lagercrantz hade gjort ett sådant val. Men tiderna förändras.

TBL. I SVT:s polisserie Tunna blå linjen skildras polisers vardag i ett Sverige tyngt av samhällsutmaningar. Serien beskriver också kyrka och tro då en av poliserna är kristen. Men den skildringen skiljer sig åt från hur samma fenomen beskrevs förr.

Det är långt ifrån de kulturella karikatyrer vi vant oss vid. Om det så är Ingmar Bergmans svarta prästerskap där tron oftast är ett slags neuros eller psykisk korsett; eller Nilecitys ironiska porträtt av pastor Hannes som utstrålar lika delar naivitet och undantryckt sexualitet; eller den oförlöste kyrkoherden i Så som i himlen där hela livet verkar vara en brottning och där all tro runnit ut. I Tunna blå linjen framställs kristen tro på sätt som gör att den går att känna igen. Som sagt – tiderna förändras.

Thåström. Den sista kulturyttringen handlar om Joakim Thåström. I slutet av oktober kom hans senaste skiva. Låtarna sammanfattar och summerar. Få illusioner finns kvar hos den 67-årige sångaren. Som när han sjunger att det pinsamma i historien är att han ”tror vi läste kartan uppochner”, för att sedan klargöra: ”Jag har blivit en annan nu”. 

Omprövningarna kulminerar i låten Majestätiskt: ”Jag kunde inte bry mig mindre om allting som var viktigt igår. Snart börjar mässan. Väl därinne kommer allt det goda. Och jag ser en ledig stol. Hon sträcker fram handen och säger: ’Jag vet inte vad du tror, men en sak är säker: du måste lära dig att ta emot’”. Nog kan man ana en viss förflyttning från Thåström som 1979 med Ebba Grön sjöng låten Häng Gud. 

Dessa tre tecken rör alla kyrkans tro och liv. Det är alltså inte en allmän spiritualitet, typ en öppenhet för ”det som är större”. Utan det är kyrkans tro och liv – den organiserade och institutionaliserade andligheten – som de berör. 

Det finns naturligtvis inga enkla svar på vad som kan ligga bakom förflyttningen. Men forskare brukar lyfta fram några faktorer som på samhällsplanet kan påverka.

Livscykel. Religiös förändring kan ha att göra med ålder, typ när fan blir gammal blir han religiös. Men här står dock två olika paradigm mot varandra. Å ena sidan antagandet att ju äldre vi blir desto mer intresserade av andlighet blir vi. Å andra sidan socialisationshypotesen som innebär att grundläggande värderingar formas ­tidigt i livet och människor i vuxen ålder brukar hålla fast vid de värderingar som grundlades i ungdomsåren.

Generationsskillnader. Ett annat antagande är att olika generationer skiljer sig åt på grund av skilda betingelser för respektive åldersgrupp. Det kan handla om förändrad uppfostran, reviderad skolundervisning eller förvandlad demografi. Att yngre generationer nu tycks söka sig till kyrkan kan då höra samman med den så kallade knapphetshypotesen: ett behov uppstår när man har upplevt en brist. Många unga i dag saknar erfarenhet av levande kristen tro; en brist som föder nyfikenhet och längtan. 

Periodeffekter. Religiös förändring kan också förklaras av dramatiska händelser i omvärlden. Denna tes ligger nära till hands. Under senare år har vi som kollektiv blivit medvetna om hur bräcklig tillvaron är. För många har ungdomsåren präglats av ett slags undantagstillstånd till följd av pandemi, krig, beredskapsfrågor, utbredd kriminalitet, klimatnödläget och ekonomisk osäkerhet, allt i ljuset av sociala medier som dokumenterat påverkar stress och psykisk ohälsa. Magnituden av dessa skeenden går troligen inte att överskatta. 

Tiderna förändras och, hos mig, väcks två frågor: Är kyrkan redo att möta människor i de förändrade tiderna? Och är det inte påfallande tyst från den grupp som för några år sedan kallades de nya ateisterna?