Det ekumeniska initiativet Global Christian Forum bärs av en hisnande vision. Ambitionen är inget mindre än att vara en mötesplats för alla kyrkor i hela världen. Det gäller också sådana som i övrigt har mycket svag ekumenisk förankring.
Inte minst handlar det om stärkta kontakter mellan de historiska kyrkotraditionerna och de evangelikala och karismatiska kyrkor som under de senaste årtiondena genomgått en explosionsartad tillväxt, med tyngdpunkt på södra halvklotet.
Global Christian Forum har sedan bildandet 1998 samlat representanter från hela bredden av världens kyrkor till globala stormöten. Vid det senaste, som ägde rum förra månaden i Accra, Ghana, var vi tre personer från Sverige. Varje kyrka som bekänner Gud som treenig – Fader, Son och helig Ande – är inbjuden. I övrigt finns inga avgränsningar.
En uttalad premiss för Global Christian Forum är att dit kommer man inte för att försöka övertyga den andre att bli lite mer som jag. I stället ligger fokus på att dela berättelser om trons betydelse och konsekvenser i våra egna liv och kyrkor, och aktivt lyssna på vad den andre har att säga.
Starka berättelser om värdet av att bäras av tillhörighet till en kristen tradition som förmedlats i generationer mötte skildringar om hur tron brakat in i människors liv genom omskakande omvändelseupplevelser med kraft att förvandla.
När grundattityden handlar om delande framstår inte olikheter i första hand som problem. Syftet är inte att komma fram till gemensamma överenskommelser eller konsensusdokument, utan att mötas, samtala, fira gemensamma gudstjänster och låta sig berikas av skillnaderna.
Den öppna attityden är inte detsamma som att blunda för att olikheter också är utmanande och ibland provocerande. Somliga skillnader mellan delarna i Kristi kyrka är sannerligen inte bara charmigt spännande att lära känna. Men att för några dagar låta viktiga diskussioner om svåra och splittrande frågor vila och ge utrymme för glädje över den färgstarka mångfalden i Kristi kyrka är hoppingivande och trosstärkande.
Det är en påminnelse om att kyrkans kallelse till enhet i grunden inte är en tung pålaga. Enheten är en verklighet skapad av Gud, som vi plötsligt kan upptäcka också i sammanhang där vi trodde att den inte finns att finna.
Så lyssnar jag och låter mig beröras av mannen som berättar om hur en karismatisk kenyansk megakyrka, som står för en teologi som ligger mycket långt från min egen, uthålligt stöttat hans familj och under flera år bevarat dem från att svälta.
Jag inspireras och uppmuntras av att höra om tro i handling från en kyrka vars förkunnelse om världslig framgång jag samtidigt känner behov att hålla distans till. Skillnader kvarstår.
Samtidigt blir det tydligt att det är vår uppgift att inte låta oss definieras av skillnaderna. Dagarna i Accra blev en viktig påminnelse om att vi som grundhållning gör klokt i att inspireras av andra kyrkors styrkor och ägna kraft åt våra egna tillkortakommanden.
Jan Eckerdal,
direktor för teologi, Sveriges kristna råd
