”Ge inte upp nu.” Den numera pensionerade Equmeniapastorn Pär Götefelt klappade mig på armen och försökte trösta mig, mötet var slut och det hade varit som vanligt. Frustrerat och eländigt.
En samling andliga ledare i Botkyrka har föresatt sig att mötas med jämna mellanrum för att dela erfarenheter och göra gott för bygden Botkyrka. Men uppgiften tycks oss omöjlig, stämningen blir alltid irriterad, ibland aggressiv.
Mötena har en tydlig dagordning men vi hamnar i samtalsämnen runt HBTQI+, kvinnliga präster och om hur olika samfund uttrycker sig. På just det här mötet rörde sig samtalet kring Svenska kyrkans synbara självklarhet som ledare både för det ekumeniska arbetet och i samhället i stort och andra samfunds undergivenhet. Mitt försvarstal innehöll meningar som ”vi har ju haft möte där ni valde mig att göra det här” och ” vi har en organisation så vi kan göra det och vi gör det gärna”.
I efterhand tyckte jag att diskussionen var intressant, vem ska ansvara för att det ekumeniska samtalet förs på lokal nivå? Varför tycker jag att Botkyrka församling är självklar ledare? Vilken kyrkosyn bär jag, egentligen? Svaret på den här typen av frågor är oftast att ansvaret är gemensamt, men om det inte fungerar då?
Vi vände oss till Botkyrka kommun för att få hjälp men tjänstemannen förstod inte ens frågan, de ansåg sig ha goda relationer till alla samfund och när vi klargjorde att vi ville ha samverkan, att vi inte fick till några goda samtal mellan oss kom frågan: Varför vill ni det då? Vad är syftet med det?
Återigen en mycket god fråga som jag också undrar över. Varför ska vi arbeta ekumeniskt? Är det för att vi ska utbreda Guds rike tillsammans? Vilka gränser har det riket? Ska vi i Svenska kyrkan tumma på värderingar för att kunna samarbeta? Är samexistens möjlig?
Jag har alltid tänkt att det är önskvärt med samarbeten och samverkan. Ju fler som kommer samman för det goda, desto mer gagnar det Guds rikes utbredande. Men var går gränsen för kompromissandet? Min gräns passerades på det mötet. Jag gav upp. Men församlingen gav inte upp, andra medarbetare tog över. Det är en fördel med en storförsamling, vi är många som kan bära och hjälpas åt. När en går i stå kan nästa ta vid.
Jag undrar om inte det ekumeniska samtalet gör sig bäst i praktiken och inte i det strukturella ledarsamtalet. För det pågår genuina ekumeniska möten i församlingens verksamhet, mötesplatser, på fängelset och i kyrkorum varje dag.
En del av kyrkobesökarna i Botkyrka tillhör alltid andra kristna samfund än Svenska kyrkan. Över en kopp kaffe uppstår samtal om skillnaden mellan olika traditioner, om hur vi tackar Gud på olika sätt, hur vi ber och så vidare. De samtalen utgår från nyfikenhet och viljan att lära känna, bli vänner. Samtalen gör att medarbetarna hela tiden behöver vara i en teologisk reflexion om hur vi kan vara luthersk kyrka just nu och på denna plats. En reflexion som egentligen alla verksamma behöver ta till vara och stå ut i. Det är så klart utmanande men det fördjupar den egna tron.
För mig är det en ynnest att få vara med konfirmander. Då får jag tillfälle att utforska kyrkosyn, gränser och liturgi tillsammans med människor från olika traditioner i en livfull och trygg miljö.
Men varför fungerar inte det samtalet på en strukturell ledarnivå? Är det prestige och maktanspråk som ställer sig i vägen? Är det en generationsfråga? Eller tycker vi helt enkelt inte om varandra?
För mig är ekumenik att knyta vänskapsband för att tillsammans verka för det goda i Guds rike. Då måste vi lämna vissa saker åt sidan och gå tillsammans.
Beatrice Lönnqvist,
kyrkoherde i Botkyrka församling
