Utställningen Häxor visades på Kalmar slott i somras, nu finns den på Historiska museet i Stockholm till och med maj månad. Foto: Jakob Åkersten Brodén/ TT, Mikael M Johansson
Anne Sörman skriver i sin krönika om kyrkans roll i häxprocesserna då utställningen Häxor tagit sig till Stockholm. "Den stod på den sida som tog sig rätten att döma enligt rykten och skvaller".
I Herrens år 1668 släpptes satans raseri lös. Kvinnor anklagades för häxeri och för att sända barn till Blåkulla, kungen sände ut en trolldomskommission med rätt att utmäta dödsstraff. Och domarna började falla. Män vittnade mot hustrur, barn mot sina syskon. Innan det stora häxbålet, det stora oväsendet slocknade, hade 300 kvinnors, och några mäns, liv slocknat. Hur kunde det ske?
Inne i det romanska kyrkorummet på Historiska museet, exponeras fotografier på den kala väggen, ansikten. Ögon, uttryck, som talar rakt in i betraktaren – med sina unika personliga drag och tidstypiska kläder; en flicka med en åsna, en gumma med ett gåtfull leende, unga kvinnor med återhållen vrede i blicken.
En av dem var Gertrud Svendotter elva år, som efter ett bråk med en yngre pojke, om en bit bröd ger sig ut på en holme för att rädda ett par förlupna getter. Pojken upplever att Gertrud går på vattnet – och måste ha magiska krafter. Inom loppet av några år är både hon och hennes fars unga hustru dömda till döden.
Detta är sant, det vet vi. Men fotografierna är fejk, eller de är framställda, skapade, av Pompe Hedengren med hjälp av AI, under två års tid. På en av skärmarna inne i museet står det: Männen dömde kvinnorna dog, vilket är ett sätt att beskriva det som hände. På en annan står det helt kort: Prästerna.
Om kyrkans roll i de stora häxbålen finns ingen tvekan. Den stod på den sida som tog sig rätten att döma dem som enligt rykten och skvaller, som blev till sanningar, hade samröre med djävulen och makt över viktiga ting som vatten, barnafödande, mjölk, djur och naturlagar.
Att läsa samman häxjakten med kyrkans relation till naturreligion och dess uttryck – ger ett perspektiv. Att läsa samman det som skedde med rädsla för feminina förmågor och kunskapsområden – ger ett annat.
Och det måste väl sägas. Att alla dessa människor naturligtvis var oskyldiga, men att de dömdes ändå. I Torsåkers kyrka hölls ett sjuttiotal kvinnor inlåsta i nästan ett år, innan de avrättades i början av juni 1675. När kyrkporten öppnades inför rättegången stannade alla de anklagade kvar. De hade ingenstans att fly.
Sångaren och författaren Kjell Höglund diktade om häxbränning som varje tids vilja och kapacitet att anklaga och döma andra för egna eller samhälleliga tillkortakommanden. Och jag tänker: Hur skapar vi i dag de narrativ, de försanthållande berättelserna som är starka nog att dölja andra(s).
Utställningen Häxor visades på Kalmar slott i somras, nu finns den på Historiska museet i Stockholm till och med maj månad, och där höjs upplevelsen genom att texter, bilder och iscensättningar är placerade i museets gotiska sal, dunkelt eller magiskt upplysta bland befintliga altartavlor, madonnaskulpturer och krucifix.
Sedan flyger den vidare till Örebro.
Anne Sörman,
Präst
