Foto: Marcus Gustafsson
"Även om vi tack och lov inte längre talar om i- och u-länder så är strategin densamma: vi hjälper för att i slutändan bli rikare", skriver Antje Jackelén i sin krönika.
Kommer du ihåg kolaspelet? Kanske inte. Om jag minns rätt var det framtaget av Lutherhjälpen och det spelades i konfirmand- och ungdomsgrupper under 80- och 90-talet.
Det var på den tiden då världen självklart delades in i i-länder och u-länder. I-länderna var ”vi”, de högtutvecklade industriländerna. U-länderna var ”dom”, de underutvecklade länderna som behövde utvecklas. Därför behövde resurser överföras från den rika världen till den fattiga.
Konfirmanderna delades in på motsvarande sätt. En liten grupp med många kolor blev i-länderna, en stor grupp med väldigt få kolor blev u-länderna.
I gruppen började dela med sig. Den skickade några traktorer i form av ett par kolor till u-gruppen vars resurser då ökade i motsvarande grad. Och plussade kanske på med utsäde som kunde ge mat med höga näringsvärden. Fördelningen av kolorna blev jämnare. En seger för rättvisan såg det ut som.
Men sedan gick traktorn sönder och u-länderna behövde köpa reservdelar av i-länderna. Grödan krävde konstgödsel som också den behövde inhandlas hos i-länderna. Kolorna bytte plats igen. Och efter några spelomgångar där bistånd flödade från i-världen till u-världen satt u-länderna till slut ändå där med ännu färre resurser än de hade från början. Ungdomarna genomskådade dynamiken och blev upprörda.
Varför berättar jag det här? Jo, på trettondedag jul läste jag en debattartikel undertecknad av 29 ledare inom svenska biståndsorganisationer, inklusive Act Svenska kyrkans Erik Lysén. De skriver: ”Regeringen styr en allt större del av den krympande biståndsbudgeten till att … gynna svenska företags exportmöjligheter.” Det låter väl som Kolaspelet 2.0? Även om vi tack och lov inte längre talar om i- och u-länder så är strategin densamma: vi hjälper för att i slutändan bli rikare.
Ledarna i biståndssverige skriver också: ”Regeringen har under sin tid vid makten … minskat biståndet och avslutat långsiktigt stöd till människor i några av de värst drabbade länderna. Resurserna till jämställdhetsarbete och arbetet med FN:s globala mål har minskat.”
Denna omställning har dock knappast folkligt stöd. Enligt en opinionsundersökning som de svenska biståndsorganisationerna har gjort tycker endast åtta procent av befolkningen att biståndet ska gynna svenska företags export. Däremot säger en stor majoritet (74 procent) att det är viktigt att kunna känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet, klimat och demokrati.
Det må låta annorlunda i de sociala medierna, men tre av fyra personer som vi möter i det verkliga vardagslivet skulle alltså säga nej till kolaspelet 2.0. Den rösten behöver nå fram till våra folkvalda makthavare.
Som sagt, jag läste detta på trettondagen. När de vise männen lät bli att följa ledstjärnan hamnade de fel – i palatset där maktbegär och rikedom var hemma. När de följde stjärnan kunde de villkorslöst räcka fram sina gåvor till barnet. I det mötet ändrades deras avsikter och de tog en annan väg hem. Det är väl därför vi kallar dem ”visa”.
Antje Jackelén,
ärkebiskop emerita
