Kyrkans uteblivna reaktion på skjutningen fick henne att agera: "Blev jättekonstigt"

Solen lyser över Hermodsdal. Under björkarnas skira lövdräkt sparkar några killar boll. Några tjejer gungar tillsammans på en solvarm lekplats, män och kvinnor är utomhus för att njuta av ljuset. Våren har kommit till Malmö.

Det är här Ebba Älverbrandt känner sig hemma. Tillsammans med boende, polis och representanter för civilsamhället är hon ute på kvällsvandring för att knyta kontakter och lyssna in de boende i ett förebyggande trygghetsarbete. Ebba Älverbrandt går fram och pratar med alla hon ­möter, frågar hur de mår och om de känner sig trygga här. Tjejerna i gungan stannar upp, glada över att någon undrar, och jo, de känner sig alltid trygga.

Förvånad över ingen nämner det som hänt

Vid ett bord på en liten kulle sitter två äldre damer som har bott här i decennier. Så länge det inte är stökigt på just deras gata är de inte oroliga. Den ena damen går ut och handlar godispåse på kvällen, den andra gör det inte, men rädda är de inte. Oron finns dock att något ska hända barnbarnen.

Hermodsdal bildar tillsammans med Lindängen och Nydala det så kallade NHL-området, ett särskilt utsatt område där kriminella har stort inflytande och polisen har svårt att fullfölja sitt uppdrag. Ebba Älverbrandt är närmast förvånad över att ingen hon pratar med nämner det som faktiskt hänt här under åren. Hon pekar ut en fotbollsplan där det sköts när många var utomhus. När vi går vidare säger hon att där var det en annan skjutning och där i lägenheten ett styckmord. 

Hon visar också på det tidigare församlingshemmet. Hit kom hon 2015, till ett område svårt plågat av våld.

– Innan jag började hade jag cyklat omkring och känt att här vill jag verkligen jobba. Det kändes hemma och annorlunda på samma gång, säger hon.

Hände inget när folk sköts ihjäl

Sedan tidigare är hon engagerad i försoningsarbete på svenska anstalter och har då mött och lärt känna äldre interner som vill lämna våld och kriminalitet bakom sig. Här i Hermodsdal insåg hon att hon skulle få träffa både de unga som var på väg in i det ­livet och dem som drabbas av våldet.

– När jag kom hit hade jag med mig tron på att det går att reparera det som är skadat.

Under hennes första tid i församlingen skedde en allvarlig mopedolycka då en ung etnisk svensk omkom. Kyrkan engagerade sig och öppnade upp församlingshemmet för hundratals ungdomar. På olycksplatsen fanns kyrkans personal och det erbjöds samtal.

– Men när folk sköts ihjäl så hände det inget. Det blev jättekonstigt. Hur kunde vi bry oss så mycket om den unge killen som dog i mopedolyckan, men när killar med annat etniskt ursprung sköts i grannskapet så gjorde vi inte ett dugg?

"Vem är kyrkan till för?"

Ebba Älverbrandt är inte en person som accepterar status quo. Hon vill att Svenska kyrkan ska synas och vara aktiv utanför kyrkväggarna, där människor är. Och det är något hon kämpat för de senaste åren.

– Det är bra om vi öppnar kyrkan efter en skjutning, men det räcker inte. Några hundra meter bort kan det stå jättemycket folk som är helt förstörda. Det är dit vi måste gå. Jag tror inte Jesus stannat kvar i synagogan om det brunnit i ett hus i närheten.

Vi har kommit fram till slutet av vandringen. Bostadsbolagen bjuder på korv och barn och föräldrar samlas runt grillen.

– Vem är kyrkan till för? Det är här vi ska vara! Kyrkan är inte ett kontor. Det behöver inte vara så svårt.

Glad över samarbetet med Svenska kyrkan

Ebba Älverbrandt hejar på Seif Tebini från Islamiska förbundet. De är tillsammans involverade i en annan satsning, Lokal beredskap NHL, som engagerar sig när det till exempel skett en skjutning eller en sprängning. När polisen gjort sitt så kommer representanter från moskén, kyrkan eller andra civilorganisationer till platsen.

– Vi är ett komplement till kommunen, vi tar inte över deras arbete, säger hon. 

Seif Tebini är glad över samarbetet med Svenska kyrkan, och han har fullt förtroende för Ebba Älverbrandt.

– Hon har ett stort engagemang och jag har aldrig sett någon så godhjärtad. Eftersom hon var involverad i Lokal beredskap så visste jag att det skulle fungera.

"När vi är ute känner jag att det vi gör är meningsfullt"

När det skett ett allvarligt brott så skapar det ofta stor oro. Ebba Älverbrandt och de andra får möta oroliga föräldrar, barn som inte vågar röra sig fritt och flyktingar som flytt våld i hemlandet men nu får möta det igen i Sverige.

– Men det kan komma upp helt andra frågor också, till exempel om kyrkan. Här pratas det mycket om Gud, säger hon.

Själv är Ebba Älverbrandt inte rädd för att röra sig ute när det är mörkt och hon känner sig inte stressad av att befinna sig på en plats där det nyligen skett ett mord.

– När vi är ute känner jag att det vi gör är meningsfullt och bra. Det stressar mig mer att sitta på ett internt möte och diskutera priset på kyrkkaffet, då får jag be Gud om tålamod, säger hon och skrattar.

Jobbar med sin totala närvaro

Hon är också involverad i Malmös omtalade Sluta skjut-satsning, med målet att få kriminella att avstå våld. En central del är de samlingar där unga kriminella får möta personer som försöker att få dem på bättre tankar. Ebba Älverbrandt är en av dem som hållit föredrag.

– Jag funderade först på varför jag skulle vara med. Men att få göra det tillsammans med en imam motiverade mig starkt, och att jag skulle få en chans att berätta för dem hur de som drabbas av våldet upplever det.

Under samlingarna har hon haft tre minuter på sig att få fram sitt budskap. Hon börjar med att hälsa fred, shalom och salaam.

– Jag tittar på alla och försöker jobba med min totala närvaro. De är spända, men ibland kan man få en uppskattande blick.

Tycker att kyrkan ska höras mer i debatten

Vid ett tillfälle åkte hon buss med sina barn när en kille som hon mött i detta sammanhang gick på. Hon sa inget, han var tyst. Hon såg på honom och log när han gick av, och han såg på henne. Sedan log han också.

– Det är sånt som gör att det känns värt det. Vi vill inte att någon ska dö eller att de ska döda någon. Vi vill verkligen att det ska ta slut.

Är det meningsfullt även om många inte är redo att byta ­livsstil?

– Ja, för det sker ändå avhopp. Och jag tror ingen egentligen vill leva så. Jag är en hoppfull person, jag hoppas och tror på människan.

Ebba Älverbrandt tycker att Svenska kyrkan borde höras mer i debatten om kriminaliteten. Hon vill se en kyrka som står upp för en reparativ omsorg om människan när nästan alla politiker foku­serar på repressiva straff.

– Vi behöver skapa opinion tillsammans med andra goda krafter!

Är du alltid så positiv?

– Förra veckan var jag väldigt nedslagen och missmodig. Då är bönen verkligen till hjälp, den hjälper mig att fokusera på dörrar som är öppna och att det inte hänger på mig.