KT följer ärkebiskop Martin Modéus en dag i Almedalen

Googles hippa paviljong är uppbyggd av plywood och genomskinlig plast, en passande plats för samtalet om artificiell intelligens. Ärkebiskopen tronar i mitten av paneldeltagarna, och med den lila skjortan och det stora guldkorset skiljer han ut sig från ljusa linneskjortor och beige shorts.

Svenska kyrkans ärkebiskop kan i förstone tyckas vara en främmande fågel i denna miljö, men det visar sig snart att han är lika hemma här som i en kyrksal. Samtalet handlar om risker och möjligheter med AI och moderatorn Aurora Belfrage vänder sig allt som oftast till honom med nyfikna frågor. Ärkebiskopen är tydlig med att AI är en fråga även för kyrkan, och att han inte vill sätta stopp för utvecklingen.

- Man skulle kunna tro att en 2 000 år gammal organisation inte gillar förändring, men så är det inte. Nyfikenhet är en grundfaktor i människans natur.

"AI som en Guds gåva"

Han poängterar dock att utvecklingen och experimenterandet måste utgå från en stadig värdemässig grund, som får leda vårt handlande. Han räknar upp det dubbla kärleksbudet, och andra kristna grundprinciper.

Nicolas Moch, som arbetar med AI för SEB, nickar. Han gillar det han hör, han tror också mer på att principer, som tio Guds bud ska styra, än att politikerna ska detaljreglera. Ärkebiskopen får avsluta med det som närmast låter som en välsignelse.

- Ta emot AI som en Guds gåva.

Flera stannar ärkebiskopen för att tacka

När Martin Modéus lämnar paviljongen är det flera som stannar honom och tackar för viktiga insikter. Men han kan inte stanna länge och prata, nästa programpunkt väntar. Han och pressekreteraren Mikael Stjernberg skyndar genom de smala gränderna medan de talar om det som väntar.

Från Googles tillfälliga paviljong kliver han in i Vårdklockans kyrka, en Equmeniakyrka med rötterna i 1800-talet, med slitna brunlackerade bänkar och trägolv som nötts ner av generationer av kyrkobesökare. Ämnesmässigt är det också en resa, från AI till ungas oro och ångest för klimat och framtid. Det handlar om att unga inte får en röst i samhället, något som diskuteras av en panel med unga företrädare för civilsamhället och politiska partier. Här får ärkebiskopen tala på slutet, och han poängterar då något som han gärna återkommer till, hoppet. Han ser det som något mer än optimism, och menar att ett fungerande hopp behöver innehålla gemenskap och berättelser.

- Där är Bibelns berättelser en outsinlig skatt.

Bibelreferenser och teologi

Dessutom bör hoppet innefatta bön och handling. Det är något han återkommer till även i nästa samtal. Nu förflyttar han sig från den gamla frikyrkan till en trädgård med vita partytält och vidunderlig utsikt över Visbys taknockar, och bortom dessa havet, himlen och horisonten. Det är Fossilfritt Sverige som bjuder in till samtal om klimatångest. Även här får ärkebiskopen föra ut sitt budskap om hoppet, och det är tydligt att han gärna för in både bibelreferenser och teologi.

Men i det här samtalet får han också för första gången ett egentligt mothugg. Journalisten Anna Lindman tycker att Svenska kyrkan, och andra organisationer, borde agera för en ung generation som har ångest över en förlorad framtid och en kommande katastrof.

­- Jag tycker man ska kunna göra det ännu mycket mer, det är ett kollektivt och samhälleligt ansvar, säger hon.

Balansen för kyrkan

Hon tror det kan vara en svår balans för kyrkan att välja hur man ska möta människor; ska man låta kyrkan vara en samhällsaktör öppen för att möta alla existentiella frågor, eller ska målet för kyrkan vara att göra alla till kristna?

Martin Modéus ser dock inte detta som en motsättning. Svenska kyrkan har ett särdrag som skiljer den från flera samfund, där församlingarna mer bygger på att alla medlemmar har samma kristna ideologi, och menar att i Svenska kyrkan står själva institutionen för den kristna grunden, medan människor som kommer till kyrkan är fria att komma som man är, oavsett var man är på trons resa.

- Utifrån den grundhållningen så erbjuder Svenska kyrkan ytor där människor får göra sin vandring, säger han.

Ärkebiskopen: Ett personligt ansvar hur man röstar

Medan Anna Lindman mer målar upp en potentiell katastrof så vill ärkebiskopen också lyfta fram allt som görs, viljan till omställning i bland annat näringslivet och EU. Men han gör en markering.

- Där finns personligt ansvar, att inte rösta så att man försvårar den omställningen. Vad detta innebär är upp till var och en att avgöra.

När mötet är slut är det dags för mingel, och under kvällen ska han möta den amerikanske ambassadören. Totalt har han 31 programpunkter under de dryga tre dagar som han är i Visby. På språng i gränderna har han ändå tid att svara på några frågor.

Känner du dig hemma på plats som Almedalen?

- Det är väldigt roligt, jag tycker om de snabba kasten, de viktiga frågorna och att man träffar människor och utbyter tankar.

Upplever du dig trygg här?

- Ja, absolut. Det är en tragedi det som hände förra året, men det är väl omhändertaget.

Vad innebär det att du är här som ärkebiskop för första gången?

- Jag är ovan och behöver lära mig hur det fungerar. Men det är roligt, det är inte ett problem.

Försöker du få med Bibeln eller andra perspektiv i samtalen?

- Teologi är viktigt. Att göra Jesus känd är att hjälpa människor att inse att det är relevant i samhällssamtalen att relatera till Jesus. Kristen tro uppfattas ibland som en ideologi på samma sätt som till exempel en politisk ideologi. Då kan det bli fel och kyrkan uppfattas som politisk, men om kyrkan relaterar till Jesus så blir istället det relationella, brottandet och lärandet, i centrum.

Hur hanterar du alla olika ämnen som du talar om?

- Jag tror det är viktigt att kyrkan är stabil och trygg i sin tro när man yttrar sig, och ställer det man hör och möter på trons grund. Där är kyrkan glasklar i sin bekännelse till Jesus, och det är utifrån den vi läser av vad vi ser i olika frågor.

Men är det svårt att ha något att säga i så vitt skilda ämnen?

- Det är inte så svårt utifrån tron. Frestelsen är att försöka gå in på andras områden, det ska man inte göra. Människor har olika gåvor och kompetenser. Det vi kan är teologi, och det är därför människor frågar efter oss.

Man behöver inte skämmas som kyrka?

- Nej, absolut inte. Vi ska inte blygas för vårt budskap.

Finns det ämnen som du tackar nej till?

- Eftersom det är första gången så har jag tackat ja brett, men jag prioriterar samhällsämnen. Det handlar både om att utmana mig själv och en genuin vilja att ge kyrkans bidrag in i samhällsdebatten.

När du uttalar dig, är det som representant för kyrkan eller personliga reflektioner?

- Jag är representant för kyrkan, men det representantskapet fungerar ju inte som i en förening där alla har likartade uppfattningar, utan utifrån kyrkans teologiska position.

Är det viktigt att kyrkan är med här?

- Ja, väldigt viktigt, och det märks ju att vi efterfrågade.

Vad kan det ge för effekter bortanför Almedalsveckan?

- Eftersom vår teologi efterfrågas så utgår jag från att de som lyssnar tar till sig, men det är också omvänt, för det här samtal. Det är inte en predikosituation, utan jag lär mig också av de andras perspektiv. Dessutom får jag förstås många andra intressanta kontakter att följa upp framöver.