Kyrkornas textila skatter lyser upp hela kultursfären

Kyrkotextil är ett språk som Gud talar. Kyrkans textilier ­visar skönheten i det gudomliga och Guds närvaro i historien, eftersom samma textilier används ­genom århundrandena.

Paramenta är den vetenskapliga beteckningen på ­kyrkliga textilier och just i Sverige var 1900-talet en guldålder med internationell återklang. Då var det skickliga konstnärer som engagerade sig i att göra textilier i tid­ens former till alla de kyrkor och kapell som ville utvidga sin uppsättning av paramenta. Flera av konstnärerna var samtidigt drivna entreprenörer och kunde skapa sysselsättning åt många som vävde, sydde och broderade.

En av de stora textilskaparna under 1900-talet var Sofia Widén. 1952 lämnade hon textilateljén Licium i Stockholm och flyttade till Dalarna. Där gjorde hon gemensam sak med Alice Lund som var en väninna från studieåren som under sitt eget namn drev ett textilföretag i byn Hytting.

De två kvinnorna var rätt i ­tiden. 1942 års kyrkohandbok hade lyft fram De tempore, alltså växlingen i gudstjänstens liturgi under kyrkoåret, och det ökade behovet av liturgiska textilier i olika färger. Därtill kom alla nya kyrkor som byggdes under efterkrigstiden i expanderande bostadsområden. Mellan åren 1952 och 1961 skapade Sofia Widén Textilier 230 mässhakar, vilken säger mycket om tidsandan. ­Finansieringen av inköpen sköttes ofta av församlingarnas sy­föreningar.

Frida Lindberg har skrivit en vacker bok om Sofia Widén och hennes textila livsverk. Lindberg är rätt person att skriva textilhistoria eftersom hon äger och driver Alice Lund textilier i Borlänge, den kända gamla firman från 1936.

I framtiden hoppas jag få läsa många sådana här böcker om paramenta. All denna kvinnokraft kan inte bara tas för given och gömmas och glömmas. Kyrkornas textila skatter vittnar om konstnärligt skapande i en utsträckning och med en kvalitet som får tanken att svindla. Med sina färger från kyrkoåret skulle de textila skatterna kunna lysa upp hela vår kultursfär.