Läsvärt om de första muslimerna i Sverige

Vad ryms i en människas liv? Det är en tanke som återkommande slår mig när jag läser om alla livs­öden som passerar revy i ­Simon Sorgenfreis bok De kommer att vara annorlunda svenskar – berättelsen om Sveriges första ­muslimer.

Det är en myllrande rik bok som lyfter fram hur det gick till när de första muslimerna kom till Sverige, vilket samhälle som tog emot dem, hur tidsströmningar formade förutsättningarna för integration och hur det moderna Sverige växer fram.

Huvudpersonen – Sveriges ­första muslim – är en ung man som ­heter Ebrahim Umerkajeff och kom hit från Ryssland 22 år ­gammal, år 1897, i samband med Stockholmsmässan. ­Ebrahim blev sedan svensk ­med­borgare, utvecklade en framgångsrik mattaffär, bosatte sig på Östermalm och dog 1954, 81 år ­gammal. Det är ramen för boken.

Simon Sorgenfrei, religions­vetare och forskare, följer Ebrahims liv under ett drygt halv­sekel. Ganska snabbt växlar han in andra karaktärer och ­boken utvecklar sig till att skildra hur den muslimska gemenskapen i stort växer fram. Men inte gick det med raketfart direkt – år 1946 fanns det åtta muslimer i Stockholm.

Under den första halvan av 1900-talet hanteras de utmaningar som landets första muslimer ställdes inför tämligen ad hoc av staten. Det ringa antalet gjorde att myndigheterna helt enkelt inte behövde utveckla några större justeringar i sina ­regelverk.

I takt med att antalet ökade växer behovet av regleringar och ställningstaganden fram. Historiska händelser kommer nu också slag i slag: år 1946 grundades den första muslimska föreningen, år 1950 öppnade den första muslimska kyrkogården (begravningskvarter 53k på Skogskyrkogården) och år 1953 förrättades den första muslimska vigseln i Stockholms rådhus.

Den första moskén i Stockholm öppnades 1959 i en distriktssköterskemottagning i en källarlokal i Kärrtorp, under namnet Muslim club. Men den fick stänga bara några år senare. Huvudstadens nu drygt 1 000 muslimer visade sig ha ett måttligt intresse för en moské. Sekulariseringen i Sverige påverkade alla religioner.

Den större berättelsen i boken fångar Sveriges syn på invandring. Det är i princip samma resonemang och argument som man möter från myndigheter och politiker då som i den samtida politiska debatten.

Inställningen är synnerligen pragmatisk. Vid arbetskraftsbrist öppnade staten Sverige AB upp arbetsförmedlingar nere i Europa för att anställa. Blev det ­sämre tider började man prata om ­”re-integration”, det vill säga att ­utlänningarna borde återvända. Assimilering eller integration? Hemspråk eller ej?

I mångt och mycket sker ­denna politiska akrobatik inom socialdemokratin och boken hämtar sin titel från Olof Palmes jultal år 1975. Invandrarna ”ska anpassa sig” – samtidigt behöver de ”inte bli som vi.” De kommer att vara annorlunda svenskar, konstaterar till slut Palme.

Simon Sorgenfreis bok är en läsvärd betraktelse över både ett Sverige i omdaning och ­enskilda människoöden, likt Ebrahim Umerkajeffs. Han dog i sängen hemma i Viggebyholm, Täby. Hans sista vilja var att begravas så nära Ryssland som möjligt och ligger nu på Sandsudds begravningsplats i Helsingfors. Sverige kändes kanske aldrig som hemma.

Esbjörn Wahlberg