Libanons unga i protest mot korrupta politiker

Dalia Al Mokdad har en ihållande hosta.

– Det är tårgasen, säger hon.

Tidigare under protesterna var polisen mer återhållsam när kvinnorna gick i första ledet, men inte onsdagen den 15 januari. Då sköts gasgranaterna direkt mot demonstranterna trots att det fanns kvinnor bland dem.

– Jag har varit till doktorn två gånger för hostan. Jag fick i mig mycket tårgas för jag var kvar så länge.

I Beirut har ungdomar protesterat mot regeringen sedan den 15 oktober 2019.

– Vi vill ha bort det här systemet, det förstärker den politiska och sociala sekterismen. Vi befinner oss i en galen situation, landet leds av en maffia som stjäl och kontrollerar allt.

Protesterna har fått premiärminister Saad al-Hariri att avgå och en ny regering tillträdde den 23 januari. Men Dalia Al Mokdad är kritisk.

– Alla ministrarna tillhör etablissemanget. Ingen från vår rörelse finns med, och det första som hände var att parlamentet antog regeringens budget som inte tar hänsyn till våra krav eller den ekonomiska krisen. Och den antogs i strid mot grundlagen, säger hon.

Inbördeskriget varade mellan 1975 och 1990. Sedan dess fördelas antalet platser i parlamentet, de tunga posterna och de statliga institutionerna mellan landets etniska och religiösa grupper. I parlamentet är hälften av platserna vikta för kristna, hälften för muslimer. Presidenten ska vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och talmannen shiamuslim.

– Partierna som delar på makten kommer ur miliserna som stred mot varandra under inbördeskriget. De är vana vid våld och de svarar med mer och mer våld på våra protester.

Hon berättar att polisstyrkan som ansvarar för säkerheten vid parlamentet är shiitisk, och när supportrar till den shiitiska gruppen Hizbollah angrep demonstranterna utanför parlamentet - då försvann polisen.

– Vi vill inte ha milispolitiken längre, vi behöver reformer. Men går regeringen med på det förlorar miliserna sina maktpositioner.

Vad behövs för stöd från omvärlden nu?

– Libanon behöver stöd för att utvecklas ekonomiskt. Men på politisk nivå behöver vi lämnas i fred.

De olika grupperna söker stöd utomlands: shiamuslimerna hos Iran, sunnimuslimerna hos Saudiarabien och Turkiet, de kristna hos USA, berättar hon.

– Men det sekteristiska sättet att tänka fungerar inte. Vi måste börja tänka på Libanon som en nation annars kommer landet att explodera.

Men garanterar inte miliserna individens säkerhet när staten inte är stark nog att göra det?

– Miliserna argumenterar så. Att lämna den rädslan måste vara det första steget.

Förändringen verkar gå långsamt. Hur påverkar det er?

– Regeringens agerande är deprimerande men vi uppmuntrar varandra, vi försöker upprätthålla hoppet. Systemet har funnits i 30 år, förändringen kommer inte att ske på en gång.

– Dessutom har två personer blivit martyrer under protesterna och de får inte ha dött förgäves.

Samtidigt präglas landet också av arbetslöshet och av ett ekonomiskt system som knappt håller samman. Bankerna stänger återkommande, det är svårt att ta ut sina pengar.

–Jag kämpar för förändring, men allt är så instabilt så att jag kanske också blir tvungen att söka jobb utomlands.

Dalia Al Mokdad arbetar med religionsdialog för organisationen Adyan Foundation.

– Människor i Libanon vill leva tillsammans med de andra grupperna, så fler deltar i dialogerna. Men på toppnivån finns inget intresse för dialog för de religiösa skillnaderna är grunden för den politiska makten.

– De är sekteristiska, inte religiösa och de låtsas bara följa Guds vilja.