Första valomgången för Linköpings biskopskandidater

Den 15 januari kommer Linköpings nya biskop att vigas och det kommer vara en av de sex kandidaterna: Jan Eckerdal, Jonas Eek, Beatrice Lönnqvist, Marika Markovits, Johannes Zeiler och Michael Öjermo.

Under måndagen 24 oktober kommer en första valomgång hållas mellan klockan 10 och 12. Ett resultat kan väntas till klockan 17. Röstningen sker i de sex valområdena Domkyrkokontraktets valområde, Kustbygdens kontrakts valområde, Norrköpings kontrakts valområde, Smålandsbygdens kontrakts valområde, Vätterbygdens kontrakts valområde och Östgötabygdens kontrakts valområde. 

Kyrkan Tidning har sammanställt hur kandidaterna svarade när de frågades ut under den tidigare hearingen som hölls i S:t Lars kyrka i Linköping.  Frågorna ställdes av Maria Södling, senior rådgivare på forsknings- och analysenheten på kyrkokansliet, Anders Ahlberg, journalist och tidigare chefredaktör för Kyrkans Tidning och Lucas Persson, distriktsstyrelseledamot i Svenska kyrkans unga i Linköpings distrikt. Kandidaterna fick 45 minuter vardera.   

Beatrice Lönnqvist

Först ut att frågas ut efter morgonbönen är Beatrice Lönnqvist, kyrkoherde och kontraktsprost Huddinge-Botkyrka kontrakt och ordförande i Framtiden bor hos oss-nätverket som samlar församlingar som verkar i mångreligiösa och mångkulturella stadsdelar. Hon är 47 år.
 

Beatrice Lönnqvist svarar kort och koncentrerat på utfrågarnas frågeställningar. Det är tydligt och sällan någon tvekan när hon svarar.

När hon får frågan om vilket biskopsbrev hon skulle vilja se nästa gång svarar hon genast ”jämställdhet”. Det går inte att tveka på hennes engagemang i jämställdhetsfrågor och hbtq-frågor. Hon säger att hon vill ha fler kvinnor på högre positioner i Svenska kyrkan.

- Jag vill påverka så att det inte ser ut som det gör, utan att det ska bli mer jämnt.

Hon menar att det inte är kvinnornas fel.

- Nej, det är strukturernas fel. Jag är helt säker på att fler kvinnor skulle kunna stå där jag står nu.

När det gäller vigning av samkönade par så berättar hon att hon aldrig vigt ett sådant par, men att hon skulle göra det med glädje om hon fick frågan. Hon tycker också att präster borde vara lojala med kyrkomötets beslut om att viga samkönade, och vill påverka i den riktningen.

- Om jag skulle bli biskop så skulle jag se till att samla alla präster i stiftet, för jag tror vi behöver prata om detta. Vi har ett beslut om att vi viger samkönade par.

Sysslar dagligen med religionsdialog

Hon är verksam i Botkyrka, och när hon får frågor om religionsdialog så lyfter hon fram att det är något som hon sysslar nästan dagligen med. Men hon ger inte någon glättig bild.

- Min erfarenhet är att det finns otroligt mycket att lära, men det är också svårt och utmanande, säger hon.

I ekumeniska sammanhang så tycker hon att Svenska kyrkan mer skulle kunna föra fram sina ståndpunkter i kontroversiella frågor som kvinnliga präster och synen på hbtq.

- Jag skulle ta med mig en stolthet över det, och teologin bakom varför vi gör det. Men min erfarenhet är att det kan bli så hätskt att vi inte kan mötas.

Som ledare beskriver hon sig som lyhörd, men också att hon står för sina åsikter. När ett beslut fattats så är hon dock lojal mot det.

Jonas Eek

Jonas Eek är 52 år. Han är teologie doktor, präst och opinionschef på Kyrkans Tidning. Han har tidigare arbetat som utgivningschef på Verbum, som domkyrkoteolog i Göteborg och som stiftsteolog i Göteborgs stift.

 Det är tydligt att Jonas Eek är van vid att stå framför människor och tala, och han har lätt för att uttrycka sig och knyta an till de frågor han får, speciellt när det rör trender, framtid och samhällsutveckling.

Han målar upp en bild där Svenska kyrkan har stora möjligheter, men det krävs att kyrkan arbetar med relationer.

- Nästan hälften av de som är medlemmar i Svenska kyrkan upplever att de har obefintlig relation till den kyrka de är med i. Jag tror det största som varje församling måste jobba med handlar om hur vi kan få fler människor att känna en relation till kyrkan.

Han betonar att kyrkan är en missionerande kyrka, att det är själva grunden.

- Jag tror inte mission är en aktivitet utan något som har med vår självbild och identitet att göra. Vi är som kyrka sända att gå ut med evangeliet om Jesus Kristus.

Som ledare brinner han för kommunikation, och där ingår lyssnandet.

Vi ska hantera konflikter som vuxna

- Om man lyssnar så kan man höra saker innan de blir alltför stora. Men man ska också ha respekt för att det heter konflikthantering. Vi som kyrka kan kanske inte lösa alla konflikter, men vi ska hantera dem som vuxna människor.

Jonas Eek får frågan om vad han kan bidra med som biskop i biskopsmötet, och svarar rättframt.

- Jag vet inte hur snacket går i biskopsmötet, men jag tror att jag kan bidra med lite energi, entusiasm och frimodighet.

Han får också frågor om hbtq och jämställdhet. Han är tydlig med att han vill viga samkönade par och stå upp för dessa rättigheter. När det gäller att fler män än kvinnor är biskopar så tror han att den och liknande jämställdhetsfrågor löser sig med tiden, då det idag är fler kvinnor som blir präster än män.

- Jämställdhetsutmaningen är kanske snarare hur vi kan få pojkar att intressera sig för kristen tro.

Marika Markovits

Marika Markovits är 58 år. Hon arbetar som domprost i Stockholms domkyrkoförsamling. Dessförinnan har hon varit direktor för Stockholms stadsmission under 15 år.

Hos Marika Markovits märks hennes samhälleliga engagemang tydligt i utfrågningen, och hon lyfter gärna upp konkret diakonalt arbete. Mission är självklart för henne. Hon har arbetat sammanlagt 17 år inom Stockholms stadsmission och betonar att kyrkan är sänd ut till människor för att berätta om Jesus, men också för att agera.

- Det handlar mindre om att prata och mer om att göra, säger hon.

Det är tydligt att hon vill se en kyrka som står för centrala värden och rättvisa. Hon tycker till exempel att kyrkan ska använda ordet barmhärtighet oftare.

- I en tid när det talas om lag och ordning så har jag många gånger sagt att ett samhälle med absolut rättvisa blir omänskligt om man inte strör barmhärtighet över.

I det diakonala arbetet så menar hon att Svenska kyrkan kan göra akuta insatser, men också tala sant om de samhällsfaktorer som gör att människor har svårt att stå på egna ben och klara sig själva.

- Jag tror också vi kan hjälpa människor att arbeta med sin egen förändring. Då handlar det om diakonalt arbete som inte bara fokuserar på akuthjälp, utan som rustar människor för egenmakt.

Kvinnor bör få stöd som ledare från unga år

Lucas Persson från Svenska kyrkans unga frågar hur hon vill hantera klimatfrågan, en fråga som han säger berör många unga.

- Jag arbetar med min egen klimatångest genom att försöka leva så rätt som jag förmår. Det är ytterst otillräckligt, men jag tänker att jag ständigt förbättrar mig. Om jag får förtroende som biskop så tycker jag det är viktigt att kyrkan vittnar sant när nu klimatförändringar ifrågasätts om att det sker en klimatförändring och att vi måste agera.

Hon vill arbeta aktivt för att fler kvinnor ska bli biskopar och chefer i Svenska kyrkan, och hon tycker att kvinnor bör få stöttning från unga år som ledare. Och kvinnor kan hjälpa varandra framåt.

- Vi kvinnor behöver stötta och lyfta fram varandra, och nämna varandra vid namn.

Hon berättar att hon har vigt samkönade par, och som biskop skulle hon verka för ett normkritiskt förhållningssätt, där inte definitionen av kärlek snävas in. Om det finns präster som är tveksamma till att viga samkönade par på grund av teologiska invändningar så tycker hon att den teologiska grunden för samkönade relationer ska lyftas fram.

Jan Eckerdal

Jan Eckerdal är 46 år. Han är teologie doktor, präst och arbetar som teologisk rådgivare på Sveriges kristna råd. Han har tidigare arbetat som stiftsteolog i Strängnäs stift

Jan Eckerdal, arbetar med ekumenik och under utfrågningen märks det flera gånger att han ömmar för gemenskap över samfundsgränser. Det framkommer att han gläds över att tidigare biskopar i Linköping, som Martin Lönnebo och Martin Modéus, stått för en levande spiritualitet som lämnat spår även utanför Svenska kyrkan. Det gäller till exempel frälsarkransen.

- Det som jag uppskattar med de sakerna, är att det blir uttryck som är lätt att ha tillsammans.

Vänstiften tycker han också är väldigt värdefulla.

- Men ska vänstift vara väsentliga så måste det leta fram till församlingarna. Jag skulle prioritera att skapa mötesplatser där alla församlingar skulle få känsla av att vi är en del av en världsvid kyrka.

Han menar att de existentiella frågor som kyrkan behöver svara på inte främst är de andliga i dag.

- I vår tid framträder frågor som handlar om själva överlevnaden. Kommer planeten att vara bebolig i framtiden? Kommer den västerländska demokratin att klara påfrestningarna? Vi behöver bemöta överlevnadsfrågor i vår tid.

Kyrkan är alltid politisk, menar han, och därför kan man förvänta sig kritik när kyrkliga företrädare uttalar sig.

- Men vi kan nog arbeta lite med det och ta vår del av skulden för att vi ibland beskylls för att vara partipolitiska. För ibland slarvar vi lite med hur vi uttrycker oss, säger han.

Hoppet föds när vi hjälps åt

- Vi måste visa på de teologiska grunderna när vi är ute i debatt, visa att det utgår från vår teologiska grundsyn i kyrkan, som att vi till exempel värnar den utsatte.

En politisk fråga som han menar är viktig är klimatfrågan. I samtal med Lucas Persson från Svenska kyrkans unga, som känner oro för klimatkrisen, så säger han att kyrkan inte kan ducka för den.

- Det enda recept jag har för att vi inte ska hamna i en destruktiv ångest, det är att vi gör saker, att vi tillsammans engagerar oss. Hoppet kan vi inte bara prata om, utan jag tror hoppet föds när vi hjälps åt i arbetet.

Han vill se fler kvinnor som biskopar. Han vill också verka för att alla präster frivilligt viger samkönade par, något som han själv är beredd att göra. Men för honom var det inte en självklarhet när han själv var ny präst.

- Jag fick arbeta lite med frågan innan jag kände teologisk fast mark, och för mig är det viktigt att det finns tydliga goda teologiska skäl för det. Därför känner jag mig grundad i det nu.

 Michael Öjermo

Michael Öjermo är 62 år. Han är kyrkoherde i Täby församling och har haft flera kyrkoherdetjänster. Han har en magisterexamen i ledarskap och är "Doctor of Ministry in Preaching" vid Lutheran School of Theology at Chicago.

Michael Öjermo knyter ofta an till sin tjänst som kyrkoherde i Täby under utfrågningen, och målar med levande ord hur mycket han älskar Svenska kyrkan som folkkyrka. Han beskriver hur han i ena stunden får äta fiskpinnar i Husby med en eritreansk präst, och i den andra möta människor i en tjusig villa i Djursholm.

- Om det varit på 1950-talet hade jag kallats folkkyrkoman, säger han.

Han menar att Svenska kyrkan är en folkkyrka, oavsett om en majoritet eller en minoritet av befolkningen är med i kyrkan.

- Vi är inte en förening som bildats för att skydda oss från en ond omvärld eller för att bevaka gränser, vi har ett gemensamt centrum. Att peka in mot centrum kräver mindre energi än att
bevaka gränser.

Michael Öjermo tror också att det går att möta människor på ett sätt som gör dem intresserade av tron. Han har själv lärt sig dopliturgin utantill, så att han kan bidra till levande dopgudstjänster som skapar glädje och minnen.

- Det är ju Gud som väcker tron. Men vi kan ha ett glatt och vittnande sätt, säger han.

Det märks också att Michael Öjermo arbetar som kyrkoherde, och att han har ett inifrånperspektiv när det gäller församlingsliv. När han pratar om ideella så tycker han att de ska skötas strukturerat.

En av de konstigaste kyrkorna i världen

- De ideella arbetarna, liksom de anställda, ska få arbetsledning och utbildning och få tydliga mandat vad de ska göra. Det måste vi göra mer av. Vi är en av de konstigaste kyrkorna i världen eftersom vi har så många anställda.

Han beskriver också sitt ledarskap som tydligt och att han älskar att leda. Han säger själv att han har hårda nypor.

- Folk måste jobba. Människor som inte fungerar i sina arbetsuppgifter måste avvecklas, säger han.

När han får frågan om vad han ska bidra med i biskopsmötet så säger han att han är kritisk till de senaste decenniernas centralisering. Han betonar att Svenska kyrkan består av tretton stiftskyrkor.

- Vi behöver inte stenciler från Uppsala för att veta vad vi ska säga, säger han.

- Jag skulle undvika att åka till Uppsala allt för ofta, jag skulle hellre åka till Rimforsa, säger han och får applåder.

Han viger samkönade par och tycker det är viktigt, men vill inte tvinga präster som i dagsläget väljer att avstå.

Johannes Zeiler

Johannes Zeiler är, 46 år, teologie doktor, präst och domkyrkolektor i Linköpings domkyrkopastorat. Han har tidigare arbetat med nationell och internationell ekumenik och kyrkosamverkan på kyrkokansliet i Uppsala.

Johannes Zeiler kommer gärna in på gudstjänstfirande under utfrågningen. Han får frågan om hur han vill knyta an till de tidigare biskoparna i Linköpings stift, och väljer då Martin Modéus, Martin Lind och Martin Lönnebo som han tycker har fokuserat på gudstjänstens förnyelse.

- De har arbetat med att gudstjänsten är och förblir central i vår kyrkas liv. Utan gudstjänst ingen kyrka, säger han.

Han tror det är viktigt att kyrkan möter sina medlemmar på ett seriöst sätt i de kyrkliga handlingarna, så att de upplever kyrkan relevant. Han menar att det ibland kan finnas en bild av att till exempel dopgudstjänster inte går att påverka.

- Ja, vi har en ordning i kyrkan, men inom den ramen så finns det en enorm frihet. Det är viktigt för oss att berätta om när de kyrkliga handlingarna planeras, att de kan se olika ut, men ändå rymmas
inom vår kyrkas ordning.

Även för Johannes Zeiler är det viktigt att Svenska kyrkan är en folkkyrka, oavsett hur många som är medlemmar.

- Folkkyrkan handlar mindre om storlek och mycket mer om kvalité.

Klimatfrågan kan inte läggas på individen

Klimatfrågan ser han som en ödesfråga, inte bara för unga utan för alla människor. Han vill ta den ångest som människor kan uppleva på allvar.

- Men jag tror också att den här ångesten som finns bland unga människor måste balanseras mot det som kyrkan och andra institutioner i samhället gör på ett mer kollektivt sätt. Klimatfrågan kan inte bara handla om enskilda individers vägval.

Det är EU, FN och andra liknande institutioner som gemensamt måste skapa förutsättningar för att lösa klimatkrisen, menar han. Det är inte något som kan läggas på individernas axlar. Kyrkan har dock en viktig roll.

- Kyrkan måste driva på den här utvecklingen i de fall vi kan gå före, säger han.

Vad gäller hbtq-frågor så är även de centrala för kyrkan, menar Johannes Zeiler.

- Jag tror att man måste ta den här gemenskapens kamp och vilja och dröm på allvar i kyrkan, och jag tror att man också måste se hur den gemenskapen berör fler frågor som har med kropp, sexualitet och kön att göra. Det tror jag att kyrkan behöver jobba vidare med.