Ett vanligt samtalstema är upplevelsen av att allt går så fort. ”Vart tog tiden vägen?” undrar vi samfällt. Samtidigt, när tar jag fram min almanacka, en röd dagboksalmanacka, och när jag ser i den – eller för den delen i de senaste 18 årens almanackor jag sparat – så kan jag utläsa väldigt många möten och interaktioner. I genomsnitt har jag förrättat 36 begravningar varje år. Jag kom till församlingen som nyvigd präst 2006. Det blir hitintills 648 begravningar. Vidare under samma period över 300 dop och hela 450 ungdomar som jag mött i egenskap av deras konfirmandpräst.
Så otroligt många meningsfulla möten fulla av liv! Och jag fylls av tacksamhet, inte minst för det förtroende jag erhållit och erhåller att få finnas med i livets viktiga skeenden. Som sorg. Eller för den delen gifta sig, döpa sitt barn, vara konfirmand, själavårdsadept eller att vi just möts i en gudstjänst.
I höst fyller jag 60 år. Många kring 60 pratar om den annalkande pensioneringen, många längtar rentav dit. Här är vi olika. Jag är inte där varken känslomässigt eller mentalt, jag gillar att jobba. Samtidigt har vi nu det gemensamma vi människor, oaktat perspektiv på att bli pensionär, att livet på jorden är ändligt. Det är ett faktum som blir allt mer uppenbart ju äldre vi blir. Cornelis Vreeswijk sjöng: ”Medborgare, om ett hundra år finns du ej längre till.”
Många som får bli riktigt gamla beklagar att människor som stått dem nära inte längre finns i livet. Hoppet om ”evigheten” som en parallell dimension, kan det hoppet lindra och dämpa känslan av vanmakt, upplevelsen att allt går så fort, ”livet bara flimrar förbi”?
Ja, svarar jag då. Det finns en reell vila i tanken att vi så att säga har evigheten på oss.
Hur är då evigheten? Ja, den som den kunde beskriva! Kanske evighetstillvaron är som ett ständigt pågående nu? Här på Jorden är vi styrda av våra tunga kroppar och det här evighetsnuet blir i regel svårt att greppa. Ändå har vi en bild av detta nu, denna evighetskänsla som om den vore nedlagd i oss. Ja, sannolikt har vår Herre placerat den i oss som en arketyp, en längtan, ett eko, en dimension. Ibland är det som om vi kan komma nära den här parallella verkligheten. Inte minst när vi älskar, på djupet möter varandra, i äkta samtal lyfter sådant som är viktigt för oss. Då kan det komma en vind från evigheten, som en rysning, en påminnelse om den andra dimensionen.
Ibland får jag för mig att hundar har det lättare att leva här och nu. Jag går upp ur sängen och morgontrött hund som legat vid mina fötter vill ligga kvar, han låtsas inte se mig, ”sover räv”. Jag går ned. En timme senare kommer hunden rusande nedför trapporna: ”Men husse var har du varit??” Och jag går in i samma lek: ”och du då, var har du varit??” Och så kramas vi, hejdlöst. Och hunden överöser mig med kärlek. Hela han är just då kärlek och tillgivenhet, lever i ett nu. Och får mig att för en kort stund bli delaktig i detta nu. Av och i kärlek.
Kanske är ett av de mest kinkiga problem vi har att tampas med vi människor att vi så ofta har svårt att förstå och greppa den otroliga rikedom vi lever våra liv mitt uti – här och nu.
Ta bara en soluppgång eller solnedgång, den första tussilagon, myrorna som vaknar, humlehonan som ska bygga sitt bo och där det i genomsnitt nu föds 500 humlor på denna enda sommar, per bo. Och tranorna som flugit ända hit från Extremadura. Och isen som gett sig och efter vårflod och regn gett oss denna underbara sommar – att bara gå ut i – och vara i.
Det här är stort och mäktigt. Livet. Om vi kunde ta in detta ”nu” mer – skulle ens krig vara möjliga då, rovdrift och gängvåld?
Vi bör kanske därför påminna oss, i fredens, endräktens, det universella broders- och systerskapets namn, just detta? Rikedomen att få leva, få vara en del i allt det här. Söka att mer existera i nuet, likt en glad och ivrig hund.
Johan Bonander,
präst
