Mänskligheten på förtvivlad resa i rymden

”Jag säger inte ha så trevligt, för det här är en tung film.”

Med de orden inleder filmdistributörens representant pressvisningen av Aniara, den första filmatiseringen av Harry Martinsons 50-talsroman. Och nog närmar sig regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja rekordet i svartsyn. Efter några inledande dramatiska bilder av stormar och översvämningar – uppenbarligen en blixtbelysning av hur jorden förstörts av klimatförändringar – sparkar handlingen igång med att passagerarna tas ombord på rymdskeppet Aniara.

Aniara är som ett kryssningsfartyg på anabola steroider, med målet Mars i stället för Mariehamn. På skeppet, som glider genom svarta rymden i Star Wars-liknande sekvenser, finns allt man kan önska sig av mat, nöje, träning och shopping. Allt designat för att förströ och distrahera en eländig mänsklighet som förverkat sin tillhörighet i världen.

Men mycket snart efter avfärden träffas Aniara av rymdskrot på ett så olyckligt sätt att styrfunktionen helt slås ut. Nu seglar skeppet planlöst genom rymden, och kaptenen Chefone (Arvin Kananian) håller tal till passagerarna. Han ljuger friskt om att det inom ett par år ska gå att vända Aniara rätt igen och avslutar med ett överslätande, lekmannaterapeutiskt ”nu måste vi finnas där för varandra”.

För honom handlar det inte längre om att nå målet. Det handlar definitivt inte om att ge kunderna korrekt information. När mänskligheten är vilse i universum finns det bara en sak kvar att sträva efter: att behålla hoppet – eller åtminstone låtsas som om att det inte redan gått åt helvete.

Det är en snyggt klippt, estetiskt tilltalande film med några dramatiska förvecklingar och ett fåtal karaktärer att möjligen engagera sig i

Där, i pendlingen mellan hopp och förtvivlan, utspelar sig hela filmen. Det är en snyggt klippt, estetiskt tilltalande film med några dramatiska förvecklingar och ett fåtal karaktärer att möjligen engagera sig i. Men det är inte huvudpersonerna eller hur det ”går för dem” som är huvudsaken. Det är i stället sökandet efter tröst och mening mot alla odds.

I centrum för berättelsen finns den unga Mr (Emelie Jonsson). Hennes jobb är att guida passagerarna i ett slags upplevelsekammare, där var och en kopplar upp sig mot sina minnesbilder från en lyckligare tid när jorden fortfarande var grönskande och beboelig. De första dagarna är intresset för kammaren svagt. Efter katastrofen ringlar köerna av människor som behöver drömma sig bort.

Men inte ens drömbilderna varar för evigt. Förälskelse blossar upp – också den är dödsmärkt från början. Det görs halvhjärtade försök att starta religiösa sekter med inslag av tillbedjan och rituellt sex.

Även sekterna tappar andan. En frispråkig astronom (Anneli Martini) sjunker allt djupare i alkoholism. Allt fler passagerare tar sina liv.

Och Aniara seglar vidare.

Aniara hade i helgen svensk premiär vid Göteborgs filmfestival som fått det samtidsmedvetna temat ”apokalyps”.