Marie Nilsson Lind sjunger om hopp och tro

Hon vet en hel del om sorg och tro, hopp och tröst, musikern, sångerskan och författaren Marie Nilsson Lind, som först blev känd för Sverige genom Ainbusk Singers på 80-talet.

Den första, andra och tredje söndagen i advent skulle hon ha gett Konsert i vintertid i Visby domkyrka tillsammans med sin parhäst Lee Gotvik. Men när de åtstramade restriktionerna kom i veckan, beslutade de sig ihop med producenten Micke Lyander för att ställa in.

– Från början hade vi planer på en större konsert med kör, sedan blev det två kvinnor, en flygel, en gitarr och 50 utspridda personer i publiken. Prästen kom och mätte upp centimetrarna med tumstock, säger Marie Nilsson Lind som nu i stället går in i en stilla adventstid och hoppas på att möjligheterna till konsert inför publik snart återvänder.

– För människor behöver musik som går rakt in i hjärtat, som skänker tårar och kontakt med oss själva, särskilt nu. Vi längtar efter varandra och vi längtar efter att få tro på saker.

Marie Nilsson Lind berättar om hur de nio föreställningarna växte fram. Bland annat skulle Ave Maria liksom Angel av Sarah McLachlan och Edith Piafs Les Trois cloches framföras.

– Les Trois cloches, De tre klockorna, berättar historien om mannen som byns kyrkklockor ringer för tre gånger i livet. Sången är så fin. Oavsett hur man formulerar sin tro har vi känslan för vår kyrka, mitt i byn eller i mitt i stan. Kyrkan samlar oss och klockorna klingar för livet och för de döda.

Sarah McLachlans sång handlar om änglar, var finns änglarna i ditt liv?

– Änglarna finns där och tar hand om oss. Jag gjorde en svensk text till Angel när mamma dog 2018. Hon var så rädd för allt och jag skrev att vi inte behöver vara så ängsliga när vi har våra änglar som skyddar och tröstar oss.

Samarbetet med Lee Gotvik började för ett par år sedan och har gett Marie Nilsson Lind kraft.

– Det är väl allmänt känt att jag under hela mitt liv brottats med mitt mående och psyke, säger hon och berättar om de särskilt svåra åren efter systern Josefin Nilssons död 2016.

– Det går inte att beskriva hur det var när min älskade Josa dog. Jag förlorade min andra hälft och sorgen gjorde mig sjuk. Jag kunde inte spela piano på två år.

– Josa och jag hade gjort en föreställning på Länsteatern här i Visby och där fanns goa vänner som höll i mig och bad mig skriva en ny föreställning. Sakta, sakta kunde jag börja spela piano igen. Det var hemska år. Men även om man inte vill det så går tiden ändå, det är himla konstigt.

Marie Nilsson Lind tänkte mycket på hur hon nånsin skulle kunna få tillgång till sin kreativitet igen.

– Och så en dag satt jag där på Länsteatern med min kaffekopp och in klev Lee och det kändes som hon kom med livet. Vi gjorde föreställningen ihop och samarbetet ledde vidare. Jag är så lycklig över att hon finns.

I somras gjorde Marie Nilsson Lind och Lee Gotvik tillsammans hos producenten en coronasäkrad föreställning utomhus. Nu skulle nästa steg ha tagits –  i Visby domkyrka. Förhoppningsvis kommer möjligheterna tillbaka under våren.

Du pratar om att kyrkan kan hjälpa oss med tröst och hopp, hur ser din egen tro ut?

– Jag är ingen aktivt troende men tycker mycket om att gå till kyrkan för att känna stillhet. Jorden med alla människor kan inte bara vara en slump. Det finns något stort och kärleksfullt och det gäller för oss att hitta meningen i varför vi är här, säger Marie Nilsson Lind.

Hon berättar om en gång när hon bodde i Stockholm och gick till en kyrka på Kungsholmen på julen.

– Min älskade man är inte religiös och han var ganska motvillig när jag drog med honom. Jag är ju van vid att man går till sockenkyrkan på julen och nu ville jag gå i kyrkan fastän jag bodde i stan.

Det var frostigt ute och fullsatt i kyrkan. Prästen berättade om damen som tagit fram en julkrubba, men Jesusbarnet var försvunnen och vad skulle hon göra?

– Då, sa prästen, tog kvinnan fram en reserv-Jesus som hon hade i en skrubb och det är så vi ska se det: Vi har alla möjlighet att ta fram en Jesus i reserv när vi behöver honom. Så sjöng vi När juldagsmorgon glimmar och tårarna rann på min man som inte alls hade velat gå dit. Och när prästen frågade efter frivilliga som kunde ställa upp i församlingen såg jag min man räcka upp handen.

Marie Nilsson Lind skrattar. Vid rätt tillfälle och med rätt förutsättningar kan budskapet nå fram. Och så tycker hon om kyrkans ord själavård. "Ett vackert ord som inte styckar upp kropp och själ och som ser till mer än bara psykisk ohälsa."

Vad betyder jul och advent för dig?

– Jättemycket! Jag tycker så mycket om den här tiden. Jag fyller år på Luciadagen och här på Gotland är det så fantastiskt vackert nu. Jag växte ju upp på en bondgård och det var stress och jäkt och allt skulle vara perfekt till jul. Men det är mycket annat som finns kvar och som jag tycker om. Som hela släktens tradition att gå ut i Pers skog, grilla korv och hugga oss en julgran söndagen före jul.

Hur brukar du fira advent och jul?

– Med Ainbusk var det konserter hela den tiden. Jag har sjungit i kyrkor från Kiruna till Malmö. Det är så fint med värmen, ljusen och musiken. Det känns rätt att vara i kyrkan. Nu bor jag här på Gotland sedan ganska många år och jag har min älskade man, mina två syskon och deras familjer.

– Även om det är svårt för så många nu under pandemin har vi det ändå så fantastiskt bra i Sverige. Det finns godhet och vacker natur där vi kan hämta kraft, och det kommer en vår och sommar. Och det föds ungar, bebisar och hundvalpar, som vi ser livet i. Jag fick precis ett nytt brorsbarnbarn jag är så glad för.

Hur tänker du i dag kring din egen sorg?

– Jag har en fantastisk familj, vi kämpar på och har våra minnen av vår älskade Josa. Men jag orkar inte höra att tiden läker alla sår, för det gör den inte. Men man lär sig hantera sorgen. Det är verkligen som i psalmen Blott en dag. Vi tar en dag i sänder.