Marie Söderquist: "Vi behöver riterna för att tolka livet"

För Marie Söderquist i Gävle är rollen och riten två viktiga verktyg hon som präst har i en svår situation.

– Jag har funderat mycket på det här. Rollen är det som bär, före prästvigningen sa jag till min handledare att jag inte kommer att klara svåra saker. Han sa: ”Du ska veta att ämbetet bär, det är ett skydd. Ett kosmos i kaos och en garant för att någon är med.”, säger Marie Söderquist som i dag är pensionär efter ett yrkesliv i församlingstjänst i både Sverige och utomlands.

– Riten handlar om en vana att möta människor i sorg. Att ha en möjlighet att samla ihop människor i en ceremoni tillsammans. Det är något som ju finns i många religioner. Jag kan säga: ”Nu samlar vi ihop, nu sätter vi oss.” Om nån vill att vi ska be en bön kan vi göra det, men jag vill inte tvinga på någon något. I en sådan här situation är en del frustrerade och arga på Gud. 

Psalm 256 viktig

Marie Söderquist är, till skillnad från många andra, inte kritisk mot regeringen för hanteringen efter tsunamin. 
– Det går inte att ha facit på förhand. Jag ser inte att regeringen hade underlåtit att göra något.  

När Marie Söderquist kom till Thailand hade det gått cirka en vecka sedan tsunamin. En uppgift hon särskilt minns var när hon ledde en hemsändningsceremoni inför att identifierade kroppar skulle sändas hem till Sverige för begravning. 

– Då var psalm 256 ”Var inte rädd” det första jag tänkte på att läsa. Det blev också psalmen som sammanfattade det vi var med om, säger Marie Söderquist. 

Hon berättar att Ylva Eggehorn, som skrivit psalmen, var med vid minneshögtiden ett år efter tsunamin. 

Rituella varelser

Marie Söderquist återvände till Thailand i oktober 2005. Då förberedde hon minnesceremonin på årsdagen och arbetade med resor för anhöriga som ville besöka platserna där deras familjemedlemmar hade dött . Även då ledde hon hemsändningsceremonier. 

– Det var inte alltid anhörig med vid hemsändningen, men det var ändå viktigt för teamet som hade varit med och identifierat de döda att det blev en ceremoni. Vi är rituella varelser och behöver riterna för att tolka livet.

Efter upplevelserna i Thailand tog Marie Söderquist hjälp av en psykiater för att bearbeta både det hon varit med om där och saker som skedde inom familjen.

– Jag tror att jag har mått bra och inte drabbats av PTSD. Däremot upplevde jag många flashbacks av döda kroppar efter att jag hade arbetat på liknande sätt på Bali efter bombattentatet 2002, säger Marie.

Tron stärktes

Efter bombattentatet på Bali, som krävde mer än 200 liv, drabbades hon också en sorg över mänskligheten.

– På Bali var det ju ett verk av en ond människa, medan det i Thailand var en naturkatastrof.

Hennes tro har inte vacklat efter upplevelserna utan snarare stärkts. Men detaljer och former för hur man gör i kyrkliga sammanhang har blivit mindre viktiga för henne.

– I krisen är det relationen mellan varandra och relationen till Gud som är det viktiga.