Medeltida nunnor får liv på Dramaten

Regissör Staffan Valdemar Holm har tillsammans med Irena Kraus tagit fram och omarbetat texter från åtta medeltida författare. Pjäsens ramverk utgörs av Christine de Pizans roman Kvinnostaden (1405), i vilken hon med hjälp av tre höga fruar bygger en ny stad och befolkar den med framstående historiska och mytologiska kvinnor.

Här finns texter från 900-talsdramatikern Roswitha von Gandersheim, 1000-talsgynekologen Trota di Salerno och 1200-talspoeten Marie de Frace. Publiken får också bekanta sig med abbedissan och tonsättaren Hildegard av Bingens verk om läkekunskap från 1100-talet och Heliga Birgittas politiska och religiösa resonemang som hon fått till sig genom sina gudomliga uppenbarelser.

Staffan Valdemar Holms fascination för dessa kvinnor väcktes när han i Berlin 1986 kom över en tunn bok med texter från en sachsisk nunna som levde på 900-talet, Roswitha von Gandersheim. Sedan dess har han burit på idén att göra teater av de medeltida verken.

– Man har grävt i kvinnlig dramatik och kvinnligt skapande under nästan tjugo år nu, för att få en motvikt till Strindberg och Ibsen. Då hamnar man i det sena 1800-talet och av naturliga skäl handlar det mycket om könskampen, att kvinnan inte hade rättigheter och hur ett äktenskap såg ut.

– De texter vi har att göra med är skrivna på stora och mäktiga kloster eller i en hovkrets. De är ofta skriva från ett helt annat maktperspektiv. Hildegard av Bingen till exempel, kunde lätt tala med både påven och kejsaren.

I de medeltida texterna finns teman som fortfarande är aktuella i dag, säger Staffan Valdemar Holm. Resonemang kring maktpositioner, manligt och kvinnligt, sjukdomar, epidemier och hedersvåld. Och om publiken väntat sig en föreställning med halvtrist, svårtillgänglig medeltidsprosa, får de en del överraskningar.

– Det är väldigt stora svängningar, från djupaste allvar till ren komik.

– När man läser texterna förstår man en del om hur klosterlivet varit. Jag har valt att ta med Hildegard av Bingens råd till nunnorna, hur de ska ta hand om sig och sin hälsa. Vissa texter handlar om hur man ska göra om man har dålig sömn. Då får man inte dricka vin innan frukost. Det måste ju betyda att det inte var helt ovanligt för nunnorna.

Flera av författarna levde hela eller delar av sina liv i kloster och visst finns deras religiositet med i föreställningen, säger Staffan Valdemar Holm. Men han har aktivt valt texter som inte är allt för präglade av religionen.

– Jag har snarare valt det som är mer personligt och inte ett slags predikan. Jag tycker också att jag hjälpt vissa på traven. Ta Heliga Birgitta som exempel, där har vi passionsbeskrivningen, en beskrivning av Jesu död på korset. Lyfter man bort de pedagogiska, religiösa delarna ser man en helt fantastisk, nästan ögonblicksbild av vad som händer på Golgata. Jag är mer ute efter modern och den döende sonen, än det kristna i det.

Kvinnostaden skulle gått upp i våras, men sköts fram grund av pandemin. På fredag är det en corona-anpassad version av pjäsen som får urpremiär på Dramatens scen Elverket.

Staffan Valdemar Holm säger att restriktionerna skapat stor kreativitet och lekfullhet. Kyssar har bytts till slängkyssar. Danser och krigsträning för amazoner har tagits bort. Men texterna är kvar i sin helhet.

– Det är underbart att få starta om teatern med något där det verkligen är berättandet och skådepelarna som är i fokus. Det är en unik föreställning på det sättet. 90 procent av texterna har garanterat aldrig någonsin sagts från en scen i hela världen förut, trots att de är tusen år gamla.

I ensemblen finns namn som Stina Ekblad, Lena Endre och Marie Richardson. Totalt står nio skådespelare på scen i nästan två timmar. Kyrkans Tidning har träffat två av dem. Elin Klinga och Maria Salomaa.

– Man förvånas över att man inte kommit längre. Att man talar om jämställdhet fortfarande, efter 2 000 år, känns lite mossigt, säger Elin Klinga, som under arbetet med uppsättningen reflekterat över att så många av de teman som Kvinnostaden tar upp fortfarande är aktuella.

– Men kvinnornas fräckhet, deras lek med att vara toleranta och fantasifulla med mannens drift och kvinnans kön, det är väldigt uppfriskande. Det är mycket humor i den här pjäsen, tack vare att de här kvinnorna fått ge sin syn på saken.

Maria Salomaa håller med om att de medeltida kvinnornas humor fått ta stor plats, vilket varit en del i att arbetet med pjäsen varit så inspirerande.

– Den äldsta texten av Roswitha von Gandersheim är en pjäs som utspelar sig på romartiden, då de första kristna fanns. Det är en liten komedi. En tankelek kring hur de romerska soldaterna hanterade de kristna tjejerna, som bodde uppe på ett berg och var lite som den tidens anarkister.

– Vi vet ju inte vad de gjorde på 900-talet, men vi tror att nunnorna har spelat den pjäsen för varandra i klostret och haft rätt roligt. Vi har roligt.

Nunnorna tillhörde de fåtal skrivkunniga under medeltiden, vilket gjort att deras tankar finns bevarade. Elin Klinga framhåller också klostrens betydelse för kvinnornas möjlighet till frihet och egen tid.

– För att få slippa vara begränsad i tid av att behöva ta hand om en man, behöva vara någon annans. För att få vara en tänkare och författare, behövde man gå i kloster. Det var ett sätt att ta sitt liv tillbaka.

Elin Klinga säger att hon är övertygad om att kvinnorna, som Hildegard av Bingen och Heliga Birgitta, var väl medvetna om vad de gjorde när de använde sina visioner och sin kontakt med Gud, som ett sätt att få inflytande.

– Alla hade de sin tro, men det är klart att de utnyttjade det med visionerna.

– Birgitta förlorade all sin makt när hennes man dog. Då är hon så smart att hon använde sig av att hon får visioner. Tack och lov så trodde folk henne. För hon hade inte haft den makten hon hade om det bara kommit ur hennes egen mun, och det hon sa var verkligen för Sveriges väl och ve.