Meningen finns i språket och delas i språket

REPLIK 

Sten Philipson skrev här i september att han inte förstod vad jag fann probematiskt i hans tidigare inlägg. Om min kanske uppmärksammaste läsare inte förstår har jag nog varit dunkel och bör försöka förtydliga saken.

Philipson skrev i augusti: ”Tron på en specifik gud är med andra ord oupplösligt förknippad med de olika trosföreställningar som finns om denne gud . . . Att föreställa sig att man kan tala om vad Gud är bortom dessa föreställningar är en illusion.” Gud bortom föreställningarna sägs alltså ofrånkomligt vara något annat än den gud som tros på. Detta leder Philipson till åsikten att ifall judendomen ”innerst inne tillbad samma gud som kristna gör” skulle det aldrig gå att veta.

Mot detta invände jag att kristendomen (för att inte tala om fler religioner) pekar ut ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud” som sin, alltså judarnas Gud. Att tala om gudsuppfattningar istället för om Gud är en hälsosam religionsvetenskaplig metod för att beskriva religioner på deras egna premisser. Uppfattas metoden som metafysik blir den dock en fälla. I sitt svar frågade Philipson: ”Om (...)  olika religioner egentligen handlar om och i grunden tillber en och samma gud, hur vet man det?” Men åtskillnaden av så att säga olika upplagor av patriarkernas Gud är bara ett vetenskapligt tankegrepp och skapar inget sådant kunskapsteoretiskt problem.

Den liberalteologiska glidningen från schleiermachersk metod till en metafysik som avsvär sig gamla testamentets Gud (jämte medföljande anknytning till abrahamitiska läror) samspelar med den andra aspekt jag invände mot, alltså föreställningen att vad någon verkligen menar med sina ord finns inuti, i talarens medvetande, att var och en egentligen bara talar om sin egen hare och så vidare. Att det skulle röra sig om samma Gud bara för att jag och juden och muslimen pekar ut trosföremålet med samma tydliga ord ser Philipson som ”ett rent trospåstående för vilket det saknas godtagbara rationella skäl”, då det aldrig går att veta vad var och en ”innerst inne” avser. Den tanken kan i förstone te sig plausibel och är mycket allmänt utbredd, men innebär logiskt en bild av mänskligheten som en massa av obotligt ensamma själar, rundradierande utan kommunikation. Mot den satte jag tanken att meningen finns i språket och delas i språket, så att dialog inte är något oförklarligt eller omöjligt.

Anders Stenström,
kyrkvaktmästare