"Mammas familj ville inte prata om det förflutna"

Mitt under Rebeckas och Isaaks bröllopsmiddag hörs höga rop utanför huset. När någon börjar gå lös på husets veranda med en yxa förstår brudparet och deras gäster att ännu en pogrom brutit ut. Alla rusar ut genom husets bakdörr och springer mot kyrkan i den ukrainska byn Bab­tjintsy. Bakom sig hör de en grupp beväpnade män ropa ”Död åt judarna!”

I kyrkan har prästen hört vad som håller på att hända och han släpper in de flyende bröllopsgästerna, stänger kyrkporten och ställer sig framför den med ett krucifix i handen innan han ropar: ”Om ni vill mörda dessa judar får ni ta mig först.”

Ett behov att ta reda på släkthistorien

Genom prästens insats kommer pogromen av sig och Rebeckas och Isaaks första dag som gifta blir inte den sista. Men det skulle komma att dröja 95 år innan deras barnbarn Anna Grinzweig Jacobsson fick höra talas om händelsen.

– När båda mina föräldrar hade gått bort kände jag ett stort behov av att ta reda på mer om min släkt och då bad jag min moster Roza berätta. Det var hon som skildrade dramat vid hennes föräldrars bröllop. Min mamma hade aldrig sagt något och hon kanske inte ens kände till händelsen, förklarar Anna när jag når henne på telefon sedan jag läst hennes nya bok Bröllopspogromen.

Annas morföräldrar gifte sig den 24 april 1920 mitt under det inbördeskrig som hade utlösts av den ryska revolutionen knappt tre år tidigare. Rebeckas mor Hanna drev en butik i Babtjintsy och hennes far Kolmen Leib ägde mark som officiellt brukades av hans ukrainske förman eftersom det före revolutionen inte var tillåtet för judar att äga mark i Ryssland. Kriget vanns till slut av Lenins bolsjeviker och Sovjetunionen bildades. I den nya staten fick judarna medborgerliga rättigheter som de inte haft under tsarens tid, men antisemitismen fanns ändå kvar.

Inte första gången familjen tvingades fly 

Anna kom själv till Sverige som liten i slutet av 1960-talet när hennes föräldrar flydde undan antisemitiska förföljelser i det då kommunistiska Polen. Under uppväxten lärde hon sig mycket om hur judar i århundraden utsetts till syndabockar i olika slags samhällen, men hon kände inte till så många detaljer om vad som hänt i moderns familj. Hennes pappa hade berättat betydligt mer om sin uppväxt.

– Så när jag hälsade på min moster Roza, som är sex år äldre än mamma, bad jag henne ­berätta vad hon mindes av hur familjen hade haft det under ­andra världskriget. Jag visste att de hade tvingats fly från Ukraina till Tasjkent i den då sovjetiska delrepubliken Uzbekistan, men inte så mycket mer.

Det visade sig snart att moster Roza hade många minnen från de åren. Hon var 19 år och studerade i Kiev när Sovjetunionen angreps av Hitlers arméer. Ryktena om nazisternas judeförföljelser fick hennes familj att fly österut. Först hade de tänkt slå sig ner i Stalingrad, men det snabba tyska avancemanget fick dem att fortsätta till Tasjkent i Uzbekistan, men detta var inte familjens första flykt.

Reagerat starkt på det som händer i Ukraina

Under Stalins terror på 1930-talet hade Rebeckas far Kolmen Leib ”avkulakiserats”, det vill säga fördömts av kommunistpartiet för sitt jordägande. Hans svärson Isaak insåg att detta innebar att hela familjen måste lämna den trakt där de bodde då för att inte råka ut för ytterligare förföljelser. Detta var något som varken Anna eller hennes mor Cilia visste om, men som Roza kunde berätta.

När Roza började berätta blev Anna helt förbluffad över hur mycket hon kom ihåg, både av det hon själv hade upplevt och av det hennes föräldrar hade berättat. Anna insåg att hennes berättelse kanske skulle kunna bli en bok och gick därför några skrivarkurser för att komma igång.

– Trots att Roza fyller 101 år i sommar om hon får leva, så är hon fortfarande klar i huvudet. Hon har förstås reagerat väldigt starkt på vad som händer i Ukraina nu eftersom hon minns när ett annat krig härjade där under hennes ungdom.

Läst mycket litteratur

Sedan 1995 bor Roza i USA dit hennes barn flyttade efter Sovjetunionens fall. Framförallt var det många judar som lämnade Ryssland och Ukraina då för att komma undan den ständigt återkommande antisemitismen. Med hjälp av Rozas berättelse har Anna kunnat skildra sin mormor Rebeckas liv från början till slut.

– Jag träffade henne när jag var liten, men då visste jag ju ingenting om vad hon varit med om. Nu har jag gjort henne till bokens huvudperson och i särskilda dialogavsnitt försöker jag föreställa mig hur hon kan ha upplevt olika händelser.

Under arbetet med boken har Anna också läst mycket litteratur och genom den vet hon att händelsen vid Rebeckas bröllop inte var unik, men ändå ovanlig. Även om det förekom att präster räddade hotade judar så var det tyvärr vanligare att de anstiftade pogromer genom sina predikningar om hur judarna hade ­dödat Jesus.

I det sovjetiska samhället hade judarna medborgerliga rättigheter, men religionen var undertryckt. Det medförde att många övergav de judiska sederna och anpassade sig till de rådande värderingarna.

– Mycket av det som författaren Svetlana Aleksijevitj skrivit om det hon kallar ”Sovjetmänniskan” kan jag känna igen hos min mammas familj, bland annat detta att inte vilja prata om det förflutna. Samtidigt ville ändå många sovjetiska judar försöka bevara den egna identiteten även om man inte skyltade med den utåt.

Startat förening i Göteborg

Av sina föräldrar fick inte Anna någon religiös uppfostran även om hon blev medveten om den judiska historien. I boken skriver hon om hur judiska helger som pesach och chanukka firades när hennes mor var riktigt liten, men sedan försvann det.

I vuxen ålder har hon känt att hon gärna hade velat veta mer om de judiska sederna. Under arbetet med boken har hon lärt sig mycket om dem, dels genom Rozas berättelser och dels genom litteratur hon läst. Dessutom har hon i Göteborg startat föreningen ­Judiska salongen som regelbundet ordnar möten och föreläsningar om judisk kultur.

– Även om alla präglas av sina föräldrars värderingar så är det väldigt individuellt vad man gör av det. Jag har fyra kusiner som är ättlingar till Rebecka och Isaak och bland dem finns hela spektrat från att den judiska identiteten inte betyder någonting till att den är väldigt viktig.

Vill även skriva bok om sin fars släkt

Bröllopspogromen är inte Anna Grinzweig Jacobsons första bok. 2020 kom Flykten till Marstrand som skildrar hur den egna familjen flydde till Sverige och dessutom har hon sett till att en bok som skildrar hennes fars födelseort Dubnos judiska historia blivit översatt från jiddisch till engelska. Nu skulle hon gärna också vilja skriva en bok om sin fars familj och släkt.

– Det är bara på tankestadiet ännu och tyvärr har jag ju inte någon så fantastisk källa som Roza på den sidan. Visserligen berättade pappa också mycket men jag kommer nog behöva hämta mer ur andra källor för att kunna skriva en sådan bok.

Åke Steinwall