Vi hade genomsyrat jorden med ett sådant våld, att Gud inte såg något annat råd än att börja om på ny kula.
CTRL+ALT+DELETE.
Noa byggde sin ark. Här ser vi framför oss en båt, eftersom det är det vi har lärt oss att ordet ark betyder. Men det hebreiska ordet, tebah, betyder kort och gott låda. Box.
Nåväl – Noa byggde sin box, utstod säkert hån och smälek, men segrade till slut. Hurra! Skaparen har fått sin omstart.
Snart blir det dock uppenbart att felet inte är till fullo åtgärdat… Den katharsis som hans manöver skulle åstadkomma uteblev. Att uppfostra en skapelse är sannerligen ett sisyfosarbete: en uppdatering till 2.0 biter liksom inte.
Varje nyår, och varje höst (som nu tydligen utkorats till ”tjejnyår” i sociala medier) drömmer vi om nya vanor. Jag ska rensa, börja om från noll och ägna mig endast åt sådana aktiviteter – och sådana vänner– som ger mig harmoni. Men några månader senare står vi där med samma kaos, samma känsla av att tiden inte räcker till och av att vi omger oss med idioter.
Gud fortsätter sitt arbete. Han sänder profeter, han sänder sin son. Ser att våld, självupphöjelse, orättfärdighet – detta mänskliga virus! – fortfarande cirkulerar.
Sonen sätter sig mitt för tempelkistan.
Hans iakttagelser skildrar skapelsens grundproblematik sedan den där gången i Edens lustgård. Böjelsen till egenmakt. Till förbehåll. Till tvivel.
Att vara god på ett sätt som passar in i ett schema och en budget; som är till för att ge mig harmoni. Att först tänka på sig själv, sedan på andra (och sedan kanske på Gud) – när förhållandet borde vara det omvända.
Jesus lyfter änkan som gav allt hon hade att leva på. Vi behöver ta det på allvar. Tänk om jag skulle ge allt jag hade att leva på – för vad är väl nya kläder? Vad är väl inredning från Svenskt tenn, en bal på slottet? Vad är bostadskarriär – var går gränsen mellan livsuppehåll och fåfänglighet? När jag sitter här och skriver vilar blicken på mina nya dyra vackra tapeter.
Vilken skrämmande tanke att skänka allt! Vilken lockande tanke…
Man ska dock komma ihåg, att inte heller en sådan akt av CTRL+ALT+DELETE ger ett snabbspår till frälsning. I sig ger det inte katharsisk rening.
Hade världen varit på ett annat sätt, hade änkan kanske inte behövt lägga några pengar alls – pengar existerar väl knappast i Edens lustgård. Poängen är att hon lever som om hon gjorde det. Allt hon hade att leva på gav hon tillbaka till templet, där Gud ska lovsjungas, äras, tjänas. Hon gav själva grunden för sin existens, tillbaka till det som är grunden för hennes existens.
Hon höll inte tillbaka. Hon var inte ljum i sin kärlek.
Efter syndafloden utför Noa ett brännoffer för att blidka Gud. Då verkar det som att Gud ändrar sinnelag. Han ger samma grund för försoning, som han tidigare gav för vedergällning.
Förr var det: Alla människor har fyllt jorden med våld. Jag ska förgöra världen.
Nu är det: alltifrån ungdomen har människan ett ont uppsåt…
Jag ska vara nådefull.
Gud har så att säga bestämt sig för ett lågaffektivt bemötande.
Nyckeln till frälsning ligger inte i en bestämd summa eller en viss handling, för var går då gränsen? Våra uppoffringar kan aldrig bli lika kompletta som offret på Golgata. Ändå – låt oss inte hålla tillbaka vår kärlek till honom!
När vi handlar i kärlek och i tro så verkar nådens fullkomliga kraft i oss. Då har vi ingenting att frukta. Då kan varken död eller fattigdom skrämma oss.
Då är vår kärlek inte ljum, den är ett brännoffer.
Rebecca Klitgaard Nelsson
