Förr i tiden förstod jag inte varför Frälsningsarmén använde en så militär terminologi, med frälsningssoldater och stridsrop. Men nu tänker jag nästan varje dag på bibelordet ”låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning.”
Ljusets rustning. Jag sätter mig varje morgon på sängkanten och ser ut genom fönstret. Höstmörkret djupnar. Världsmörkret djupnar. Därför måste man medvetet klä på sig ljusets rustning. Och nu är det dessutom domssöndag, och Herren dröjer.
Enligt Andra Petrusbrevet så beror dröjsmålet på att Gud inte vill att någon ska gå förlorad utan att alla ska få tid att omvända sig. Alla ska få tid. Och om inte himlen faller ned så får vi tid – ett nytt kyrkoår får vi redan nästa vecka.
Jag tänker ofta på att vi som lever i och med kyrkoåret har en tydlig och bärande struktur kring den yttersta tiden och det odödliga hoppet. Vilken nåd det är att få leva så. Kanske är det till och med så att vi mer än andra kan sortera i de här känslorna? De apokalyptiska känslorna, de kaxigt hoppfulla känslorna. Vi har ju känt dem så många gånger redan, genom livets alla domssöndagar och påskdagar. Kanske är vi rustade?
Men jag har också läst om konservativt kristna i USA att de inte bryr sig så mycket om klimatlarmen, eftersom allt ändå ligger i Guds händer. De gasar på och tänker att Gud får ta hand om det där med klimatet.
Hur är det för oss? Hur tänker du och jag? Gör vår kristna tro att vi också bekvämt lutar oss för mycket mot Gud, eller gör vår tro att vi står ut med svårare känslor och därför orkar se och agera?
Den 18 november började Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), skicka ut sin uppdaterade, gula broschyr till Sveriges alla hushåll. Den är dubbelt så tjock nu, och innehåller checklistor över vad vi behöver ordna med för att klara en vecka utan hjälp.
Där står hur man skyddar sig mot flygangrepp och vad man ska göra när hunden inte får följa med till skyddsrummet. Men det står också mycket om hur vi alla har ansvar för samhällsväven. Den som skyddar människovärdet. Människovärdigheten.
Det står att ”motståndskraft bygger vi varje dag tillsammans med anhöriga, kollegor, vänner och grannar /.../ Man kan gå med i en frivillig försvarsorganisation som har uppdrag inom totalförsvaret. Även andra ideella organisationer och trossamfund gör viktiga insatser. Gå en kurs i exempelvis hjärt- och lungräddning (HLR). Bli blodgivare om du kan. /.../ Se till att grundläggande samhällsfunktioner fungerar så långt som möjligt även i krig.”
Grundläggande samhällsfunktioner…
Jag vill lägga till Jesus ord i evangelietexten till checklistorna: ombesörj din medmänniskas basala behov av mat och dryck, om så behövs (om inte annat så genom att klara oss utan utifrånkommande hjälp som andra kan behöva).
Se till att de hemlösa får kläder och någonstans att sova (googla på Hemlöshetsrapporten 2024). Se till dem i din närhet som är sjuka (googla besöksgrupp +Röda korset). Även de som sitter inlåsta behöver mänsklig kontakt (googla besöksgrupp +Kriminalvården).
Både Jesus och MSB verkar mena att vi gemensamt har ansvar för att ”grundläggande samhällsfunktioner fungerar”. Om vi ägnar oss åt det så kanske vi varken har tid eller lust att sitta och fundera på vår egen frälsning. Den ger sig av sig självt tror jag, medan vi har fullt upp med andra människor. Kan vi lova varandra det... att vi kränger på oss ljusets rustning varje morgon, innan kaffet är färdigbryggt i köket? Att vi älskar varandra så länge Gud dröjer?
Camilla Lif
