Det här är hemma för Elin Anna Labba

Vi trotsar varningen och far till Havet. Den kallas så, sjön som är navet i Elin Anna Labbas roman Far inte till havet. 

Stor och vacker breder den ut sig, sjön Áhkájávrre, Akkajaure på svenska. Den har fått sitt namn efter det heliga fjället Áhkká. Men skenet bedrar.

– Den är minst av allt helig, säger Elin Anna Labba. Den borde ha ett annat namn – Stensjön kanske, Geađgejávri?

För namnet Áhkájávrre är nytt. Egentligen är sjön ett stort vattenmagasin till Suorvadammen längre västerut, dammen som betjänar kraftverken längs Lule älv. 

Innan dammen byggdes fanns här sju sjöar som alla dränktes och bildade den konstgjorda sjön. Dränktes gjorde också torvkåtorna i samernas sommarviste. Fyra gånger dämdes dammen mellan 1923 och 1972. Lika många gånger fick samerna i Vájsáluokta/Vajsaluokta på södra sidan flytta sina kåtor upp mot fjället. De offrade sig för elektrifieringen av landet, men fick ingen ersättning från staten – och heller ingen el. 

Om detta har författaren och journalisten Elin Anna Labba berättat i sin senaste bok, Far inte till havet. Den blev en naturlig följd av hennes Augustprisade första bok, Herrarna satte oss dit, om tvångsförflyttningen av samer söderut. Det var så hennes egen släkt hamnade i Vájsáluokta från att ha bott i Karesuando.

Med elektriciteten kom vägarna. Från Gällivare går vägen längs kraftledningen, passerar Suorvadammen och Vietas kraftstation. Sista biten åker vi öppen båt från Rijtjem/Ritsem till väglösa Vájsáluokta, eller Vaisa som det kallas.

Elin Anna Labba möter nere vid stenstranden i roströd regnjacka och låg tofs i det mörka håret. Hon går före mot det nybyggda sommarhuset uppe på branten i Utsis backe. ”Vi hade tur, backen blev ledig”, säger hon. 

Här håller makens släkt till. Annars är det rätt ont om backar nuförtiden, när marken försvinner allt eftersom på grund av erosionen. 

Det är sensommar. Luften är mättad av fukt, ett dis ligger över sjön och den saftiga grönskan lyser mot det blågrå. Stugan är grå, med renhorn på väggen, byggd på stålbalkar för att ligga stadigt i branten. Inne är det ljust och högt i tak, med träpanel och stora fönster mot sjön. 

Det här är Elin Anna Labbas plats. 

– Jag blir väldigt lugn. Det är nog det mesta hemma jag har. Jag har varit här alla somrar i hela mitt liv. 

Här skriver hon bra. Hela förra sommaren skolkade hon från kalvmärkning och plikter, satt i stället i skrivhörnan och skrev klart romanen. 

– Det är väldigt nära till orden här. Alla miljöer, känslor, ljud, hela min uppväxt och barndom är så tillgänglig, de tar sig in i minnet på en gång.

Mycket är sig likt från när hon var liten, fast backarna har blivit mindre. Största skillnaden är att då bodde hon i en torvkåta, nu bor hon i en stor stuga. Annat olikt är att hon har badat i sjön i sommar. När hon var barn tog de bara iskalla snabbdopp, nu går det att simma länge. Ännu ett tecken på klimatförändringen.

– Far inte till havet skrevs med väldigt mycket klimatångest. Det blev så tydligt i sommar när vi blev utan vatten och bäckarna sinade fast vi bor vid en sjö. Vi har ingen mygg och nästan inga fåglar och Áhkkás glaciär smälter, säger hon.

På hösten brukar de knyta båten där brantens kant är nu. Regleringen av Suorvadammen gör att vattennivån i sjön varierar upp till 30 meter. Lågvattnet har frilagt sand, grus, stenar och stora vassa stenbumlingar, svåra att forcera för den som ska ta sig upp till byn. 

Elin Anna Labba växte upp i en renägande familj med lillebror, mamma som var lärare och pappa som var journalist. Sommartid bodde familjen i kåtan i Vaisa, på vintrarna i hus i Kiruna där hon gick i skolan. Först i sameskola, på högstadiet till en början i samisk integrering med samiska som modersmål.

– Men jag hoppade av integreringen, jag ville inte skilja ut mig.

Hemma talade de svenska, men alla runt henne talade nordsamiska, utom mamma och mormor.

– Samiskan var som regnet, en ljudkuliss runt mig. Så det var inte så svårt att sträcka ut handen och plocka upp den.

Hon började läsa språket igen på gymnasiet. Inte förrän hon var 25 bestämde hon sig för att börja prata det. En anledning var att hennes pojkvän pratade samiska.

– Det är mitt kärleksspråk. Jag har fått barn på samiska, min man talar bara samiska och vi talar det hemma. 

När hon ska beskriva nordsamiskan lyser ögonen. 

– Den är det vackraste som finns! Jag är otroligt förälskad i samiskan, den är det magiska i mitt liv. Den är väldigt poetisk, folk har ett så fantastiskt sätt att tala på. 

Samtidigt kan den vara karg och hård som stranden. 

– Det är fint, man kan arbeta med kontraster – kargt och poetiskt. Språket drar liksom naturen till sig, förklarar hon, naturen ligger mycket närmare i ord och bilder. Hon ger ett exempel när en man hon intervjuade skulle beskriva en lite besvärlig kvinna.

– Han sa, helt naturligt: ”Det är bara nordanvinden som har smekt hennes rygg”.

På steniga stigar tar Elin Anna oss med runt den långsmala byn. Vi balanserar på stenar, kliver i lera och på spänger, försöker undvika vattensamlingar och att blöta ner kängorna. Det går sådär.

– Det är nackdelen med att bo vid en fördämning, ingen skulle välja frivilligt att bosätta sig här uppe, muttrar hon.

Det är inte tyst. Regnet trummar över marken, det droppar från träden, porlar från jokkar, brusar från forsen. Ett par hundar skäller, ekot från fjällen Boalno och Áhkká skäller tillbaka. Vid den största rasbranten ligger en liten grön stuga farligt nära stupet. Huset tillhör Elin Annas farbror och ska snart flyttas. Den byggdes som de andra husen efter den senaste dämningen 1972. Då trodde alla att de stod säkra, hit skulle vattnet inte nå. Ingen räknade med erosionen, att vatten och vind skulle gnaga sig in och underminera marken och tvinga i väg husen igen. 

Mellan fjällbjörkarna lyser rödlila rallarrosor och gult gullris, i mossan växer röda hönsbär och svarta kråkbär. Till och med lite blåbär finns i år, ovanligt för att vara här uppe, konstaterar Elin Anna. Längs med stigen ligger kupolformade torvkåtor som små runda hobbithus. De smälter ihop med naturen och syns knappt. Varje släkt har sin, en del är mer välskötta, andra mindre. 

På den nya kyrkkåtan uppe vid forsen växer det blommor. Den används för gudstjänster men också som samlingslokal. Tredje helgen i juli varje år samlas hela byn för kyrkhelg, firar gudstjänst, dricker kaffe sittande på kyrkbacken. 

– Jag älskar kyrkhelgen, men det är komplicerat. Vi samer är väldigt kyrkliga. Vi döps, konfirmeras, gifter oss och begravs i kyrkan. Samtidigt har kyrkan trängt undan så mycket för oss.  

Hennes bror är aktiv i Svenska kyrkan, själv är hon avvaktande. Visst betyder ursäkten till samerna något, men kyrkan borde också på något sätt bygga upp det man slagit sönder, säger hon.

– Det finns en fara att kyrkan använder ännu mer resurser för att stärka sin makt i Sápmi. 

Den gamla stigen bort till Elin Anna Labbas barndomskåta har rasat ner och slutar i intet. Hon visar var torvkåtan stod, numera alldeles på kanten av branten. Hon går runt och pekar: här var dörren, diskbänken framför fönstret, där det låga blå matbordet, där vedspisen. Bäddarna bäddades bäddarna upp till natten. Två familjer, åtta personer, låg tätt i en solfjäder.

– Jag hade mamma på ena sidan och min kusin på andra, väldigt tryggt.

Hon gräver fram något ut jorden – handtaget till spisen. Det stoppar hon i fickan, ”Nu blir jag som faster som spar på skräp”, skämtar hon.

Torvkåtor, darfegoahti, tycker hon bäst om. De är stabila och byggda för att stå kvar – inte alls som de flyktiga tältkåtorna, lávvu, lätta att plocka ner och ta med. Många tror att torvkåtor är mörka och fuktiga inuti, säger Elin Anna, men det är tvärtom.

– Vår kåta hade ljusa träväggar, högt i tak, fönster runt väggarna och ett takfönster mitt i. När man öppnade dörren så sken solen rakt in.