Naturen är en kraftkälla i biskop Evas sorg

Ingen är proffs på sorg men några har sett mer av den än andra. Så var det för Eva Nordung-­Byström. Ett yrkesliv som präst och senare biskop har gjort henne bekant med sorgens ansikten. Hon har begravt döda, lyssnat på anhöriga och hållit kurser i ämnet.

Men det är något annat att drabbas själv. Nu får hon för egen del uppleva det som många talar om, att sorgen är randig.

– Ibland får jag minnesbilder som gör mig glad och tacksam. Ibland gör de att jag känner tomhet och saknad. Det är som om relationen fortsätter, när jag är med om saker kan jag tänka ”detta ska jag berätta för Nisse”. Det gör jag också, i tanken, fast jag vet att han inte finns kvar.

Det var i oktober i fjol som Eva Nordung-Byström åkte ut till stugan utanför Härnösand. Hon hade då varit bortrest nästan en vecka och ringde sin man från biskopsgården. Han svarade inte. Det var i sig inget ovanligt, men den här gången hade de kommit överens om att de skulle höras när hon kom hem från resan.

Hon tog bilen ut till stugan. Maken låg i dagbädden, i sin vanliga sovställning. Han var död.

– Jag var inte oförberedd. Den sista tiden hade jag kollat om han andades varje gång jag vaknade på natten, säger hon.

Stugan ligger avsides, det tog hela dagen innan makens kropp blev hämtad. Timmarna var värde­fulla.

– Det var så lugnt och fridfullt att sitta där och se hur han fått dö på det sätt han önskade. Det ­betydde mycket för min sorgeprocess.

För snart fyra år sedan blev Eva Nordung-Byströms make diagnosticerad med ­prostatacancer. Den var aggressiv och hade spridit sig till skelettet. Besvären hade kommit smygande tillsammans med hjärtproblem och ­andra tecken, som Eva Nordung-Byström i efterhand kopplar till alzheimer, en sjukdom som makens båda föräldrar hade haft.

Han tackade nej till cancer­behandling.

– Han kände att han hade levt ett fullvärdigt liv. Vi hade via vänner och bekanta sett hur behandling kan fresta på och han tyckte att det var bättre att få några år till då han var någorlunda frisk.

De sista åren vidtog. Det var en tid då de existentiella samtalen fortsatte, de som de fört under hela sitt gemensamma liv. När paret träffades arbetade Nisse som kyrk- och kyrkogårdsvaktmästare. Från sina olika yrkesroller mötte de döden, och hade båda lätt för att prata om den.

Samtidigt satte sjukdomen spår. Maken hade varit en händig person vars identitet låg i att vara i gång och göra saker. Nu blev han stillasittande framför fönstret ­eller tv:n.

– Han pratade om att han ­ville dö en snabb död. Det kunde jag förstå. Men han pratade också mycket om dödshjälp. Det var jobbigt att följa med i de sam­talen, där tyckte vi inte på samma sätt.

Sjukdomen påverkade relationen, liksom Eva Nordung-­Byström själv. Oron var tung att bära, ­säger hon. Uppdraget som biskop i ett stort stift kräver resor och långa tider borta från hemmet. Skulle hon alls kunna fortsätta arbeta?

Eftersom maken tackat nej till behandling stod han inte under läkarvård. Eva Nordung-Byström hade ingen aning om var han var i sjukdomsprocessen. Hon googlade och försökte hitta information.

– Kommer han ha ont? Hur ska jag mäkta med och hantera att han lider och blir det vård­paket han absolut inte ville bli? Det var den största skräcken.

Under pandemin arbetade Eva Nordung-Byström mycket hemifrån. På så sätt kunde de ses hela dagarna. De var båda glada över det. Men bakom henne låg den just avslutade processen kring konflikten i Härnösands stift, som tagit på krafterna.

Efter dödsfallet meddelade hon medarbetarna att hon skulle stänga om sig i en månad.

– För att kunna fortsätta arbeta och vara i offentligheten förstod jag att jag måste ta tag i min sorg omedelbart. Rollen som biskop handlar i hög grad om att finnas till för andra, det går inte att ­arbeta och sörja parallellt.

Den mest akuta sorgfasen är nu över. Eva Nordung-Byström har hittat tillbaka till vardagen och början till en ny livskänsla.

– Jag märker att jag måste omdefiniera mig själv. Jag har aldrig levt ensam utan har alltid funnits för och tillsammans med andra. Vem är jag nu, känner jag mig själv egentligen? Det är tankar som jag varit helt oförberedd på.

I kombinationen med att pensionen ligger bara ett år bort blir steget ännu tydligare, säger Eva Nordung-Byström. Ensamheten accentueras, samtidigt växer nyfikenheten på allt som finns att upptäcka.

Gudstron visar sina olika bottnar. Å ena sidan är hon trosviss i att det finns andra dimensioner, liksom en evighet. Å andra sidan finns den närståendes tidlösa fråga: Var är han nu då?

– Man kan ha bilder i teorin men när det händer står man ändå lite svarslös. Jag tänker att det är som det ska vara och vilar i att det finns sådant som är större än mitt förstånd. 

Naturen har blivit en ännu viktigare kraftkälla än tidigare, ­säger hon. När vi talas vid är det är ­försommar. Den spirande växtligheten kan vara svår för den som befinner sig i dödens efterklang. För Eva Nordung-Byström är det tvärtom, grönskan gör det lättare att hantera sorgen. Hon undrar hur det blir i höst, när naturen går till vila och mörkret kommer.

– De som hört mig predika vet att jag gärna återkommer till fröets inneboende kraft, och om hur det ur kärnans beige massa kan växa nytt liv när den bäddas ner i jorden. Jag känner starkare än förr att jag är en del av naturens kretslopp där död och liv byter av varandra.

Med åren har Eva Nordung-Byström lärt sig att skilja på sin person och sin roll som präst eller biskop. Uppgiften är att representera kyrkan och framföra dess budskap – inte sig själv. När livet är tufft kan rollerna ändå bli svåra att särskilja. Det var därför hon tog paus.

Samtidigt är det viktigt att inte bara visa upp en fasad, säger hon. Budskapet blir trovärdigare om människor vet att även en biskop kämpar och sörjer.

– Att predika kyrkans tro och hopp utan att själv ha haft behov av det klingar tomt.

Nu tränar sig Eva Nordung-Byström i nyorienteringens olika delar. Dit hör handfasta ting. Det händer att hon söker ett verktyg hon behöver och irriterar sig över att Nisse inte finns där och kan säga var han lagt det.

– Jag är bortskämd med att inte ha behövt tänka på praktiska saker. Nu får jag ta mig i kragen. Jag hör inom mig hur han säger: ”Det här fixar du, Eva!”

Hon säger att de trots olikheter som personer var djupa själsfränder. Det är det som gör att dialogen fortsätter, menar hon och berättar om en teori som maken brukade lägga fram. Han menade att svår sorg ofta är ett tecken på en ouppklarad relation. Den sörjande bär på saker som inte hann sägas. Man kan inte dra alla över en kam, säger Eva Nordung-Byström. Men hon är benägen att ge honom rätt när det gäller deras relation.

– Sorgen är inte den vansinnigt hårda kamp som jag hade förväntat mig. Jag vilar i att relationen var bra och att den finns kvar. ­Givetvis finns en enorm saknad. Att inte få känna kramen, det är rent fysiskt smärtsamt. Men det är ändå hanterbart.

Det finns också ett annat viktigt bidrag. Hon kallar det ”väntanssorg”. Det är när man börjar sörja den döende i förväg på grund av att man förstår vart det är på väg.

– Jag vill verkligen inte låta som någon duktig sörjande, men jag tror att det är ett skäl till att jag orkat. Jag har gråtit väldigt mycket innan döden kom. Det, tillsammans med att Nisse fick dö som han önskade, har hjälpt mig oerhört mycket i min sorg.  

Kristina Lindh