Norén tecknar känslan av förlust och tomhet

I Lars Noréns pjäs från 1992, ­Tiden är vårt hem, som spelas på Stadsteatern i Stockholm, dansar tio personer runt i en stundtals komplicerad ringdans. Lars ­Norén söker ständigt blottlägga sanningen om oss själva, både i stort och smått. Ofta är det en ganska ful sanning. Återvändsgränderna visar sig vara fler än de öppna landskapen. Och någon katharsis gives icke.

Känslan av melankoli brukar definieras som en känsla av förlust av något som man inte vet vad det är och som därför upplevs som tomhet. Denna känsla präglar mycket av Noréns dramatik.

Det finns inga huvudroller, alla tio personerna bär upp var sin huvudroll. Platsen är ett älskat sommarställe i en liten by på ­Österlen. Från när och fjärran samlas man i längtan efter det stilla livet. Grannar kommer på besök. Här kokas längtan, minnen, hem och hemlöshet samman.

Kanske är det så att vara människa, och efter att ha sett pjäsen klingar Indras dotters avskedsord i Strindbergs Ett drömspel i mitt inre: ”Man saknar även det man ej värderat/ man ångrar även det man icke brutit…/ man vill gå bort, och man vill stanna…”.

Det är också lätt att associera till Tjechovs körsbärsträdgårdar eller Proust som ständigt spanar efter den tid som flytt. Det är som om personerna i pjäsen balan­serar på ett gungbräde där den ena sidan är det förgångna och den andra sidan den ännu ej sedda framtiden. Men tiden är vårt hem och det är endast ”i dag” som vi lever.

Den norske regissören Eirik Stubø är tillbaka i Stockholm och regisserar med van hand denna ­Norénpjäs. Han är välkommen åter. Ibland förundras jag över hur mycket mode det går i regi och scenografi. Av en händelse var jag på Folkoperan (Don Carlos) några dagar före premiären på Tiden är vårt hem. Scenbilden var nästan exakt densamma i de bägge helt olika föreställningarna. En alltför stor rep-sal eller lagerlokal med några utslängda enkla stolar och lite bråte i några hörn. Imponerar inte – men kanske är det billigt.

Skådespelarna på Stadsteatern imponerar. Ingen tar plats på ­bekostnad av någon annan. Samspelet är som det ska vara och varje karaktär är fint utmejslad. Stämningen förmedlas dels av ljusbilderna och dels av den bakomliggande musiken.

Musiken var välvald men gjorde det svårt att höra skådespelarna, särskilt när spelplatsen ofta var längst bak på den alltför stora scenytan. Ett annat mode­regidrag just nu är ju att skådespelarna ska stå på ett inte naturligt långt avstånd från varandra och tala (eller skrika) till varandra. Tröttsamt i längden.

Kanske Tiden är vårt hem inte hör till Lars Noréns stora pjäser men just därför är det roligt att den sätts upp. Den är skriven för trettio år sedan men vissa konflikter i en människas inre och ute i världen är tyvärr ständigt aktuella.