Norrbyska studenthemmet i Uppsala hotat

De unga präststudenterna måste skyddas från spriten, prostitutionen och alla de andra frestelser som universitetsstaden Uppsala kan tänkas rymma. För detta krävs ett hus – ja, ett hem.

Ungefär så kan man sammanfatta orsaken till att Norrbyska studenthemmet grundades i Uppsala den 1 mars 1880. Huset, som skulle ha karaktären av ett hem, stod klart 1887 och har sitt namn efter en av grundarfäderna, professor Carl Norrby. I dag är det Sveriges äldsta studenthem som fortfarande är i bruk.

Här i den gulröda längan på S:t Johannesgatan, bara ett stenkast från Uppsala domkyrka, bor i dag 24 studenter – eller hemiter, som de kallas. Standarden är enkel: De delar på två kök, tre duschar och fem toaletter. Här finns även ett kapell där mässan firas en gång i veckan (vid ett altare byggt av en gammal spjälsäng) och tidegärden beds morgon som kväll.

Kring 2000 trodde jag nog aldrig att huset skulle stå kvar tjugo år senare. På så sätt är det en Herrens nåd

Här bor hemiterna i en anda av, som det hette i stadgarna från 1880, ”kamrat- och hemliv”. Genom århundradena har tusentals unga studenter passerat genom de vingliga korridorerna – några av dem har blivit biskopar: Mikael Mogren, Johan Dalman och Karin Johannesson, för att nämna ett fåtal. Även psalmförfattaren J A Eklund (1863–1945) var hemit.

– Sedan 1880-talet har huset använts för vad det byggdes till, ett hem för studenter. Det är ett levande kulturarv, säger Andreas Andersson, styrelseledamot med fastighetsansvar.

Men det levande kulturarvet hotas – av Uppsalaleran. Ungefär halva huset är, bokstavligt talat, på glid. Om detta vittnar bland annat sprickor i fasaden och golv, samt lutande väggar och sneda dörrposter. Så har det varit länge.

Om du lägger en pingisboll i ena änden av studenthemmets salong, kanske under porträttet av stiftaren Carl Norrby, kommer den genast att rulla nedåt, i riktning mot studenternas bibliotek.

– Kring 2000 trodde jag nog aldrig att huset skulle stå kvar tjugo år senare. På så sätt är det en Herrens nåd, säger den pensionerade prästen Maggi Hemström.

Hon är ordförande i styrelsen för den stiftelse som äger och driver Norrbyhus. Där sitter, bland andra, lärare vid teologiska fakulteten, en jurist och en pensionerad banktjänsteman. Alla engagerar sig ideellt.

Detta är Maggi Hemströms andra vända i styrelsen, förra gången var vid millennieskiftet. Då tyckte hon, liksom resten av dåvarande styrelsen, att man skulle sälja fastigheten och flytta in i modernare och bekvämare lokaler. Men hemiterna protesterade och styrelsen backade.

– Detta är en kommunitet där man behöver varandra och måste hjälpas åt. Den enkelheten är en del av det som är Norrbyhus, det liksom sitter i väggarna. Det är som en skatt i bräckliga lerkärl, säger hon och nickar mot en spricka i taket.

Skatten hon syftar på är hemiterna och den gemenskap de skapar. Teologistudenter och prästkandidater har företräde till rummen, men här får alla bo. När Kyrkans Tidning besöker hemmet möter inte mindre än åtta framtida präster upp i salongen, under den ståtliga kristallkronan.

Jag kan förstå att gamla trasiga fastigheter kanske inte väcker ömhet. Men detta är så mycket mer.

Prästkandidaten Marcel Génetay är Norrbyhus ”pater” – länken mellan hemiterna och styrelsen. Han beskriver vad som karaktäriserar en hemit:

– Att ha omsorg om varandra. Det handlar om vardagliga saker som att sätta på extra tevatten eller låna ut kaffemjölk. Men att vara hemit är också vetskapen om att det alltid finns något att prata med, någon som kan lyssna och ge råd.

Fanny Willman ser Norrbyhus som en god förberedelse för tjänst i Svenska kyrkan.

– Vi lever i ett individualistiskt samhälle där vi är vana vid att få välja allt. Men här har vi inte valt varandra, på så sätt fungerar vi som en församling. Vi har ett uppdrag: Att tycka om varandra.

Just gemenskap och tillsammanskap är de röda trådar som löper genom vardagen på Norrbyhus. Silvia Kramer, också prästkandidat, trivs särskilt i kapellet.

– Det är en plats för delande och vänskap. Där börjar och där slutar min dag, allt knyts ihop i kapellet.

Joakim Friberg från Stockholms stift berättar om präster han har mött:

– ”På Norrbyhus hade jag de bästa åren i mitt liv”. Jag fattade inte vad de menade förrän jag själv flyttade hit.

Men nu är alltså Norrbyhus öde oklart. Uppsalaleran tar ut sin rätt och huset fortsätter att glida isär. Hur akut är situationen? Ingen vet säkert, menar ordförande Maggi Hemström. Men något behöver göras.

– I dag finns tekniken för att rädda huset. Man kan gå in under grunden och påla upp hela huset, säger hon och berättar att liknande insatser har gjorts med andra hus i samma kvarter.

Men för det krävs pengar.

– För att rädda Norrbyhus behövs mellan 7 och 8 miljoner. Vi har försökt få Svenska kyrkan att engagera sig, men än så länge har vi inte sett något intresse att praktiskt stödja. Vi har vänt oss till biskopar och kyrkan centralt.

– Jag kan förstå att gamla trasiga fastigheter kanske inte väcker ömhet. Men detta är så mycket mer. Syftet med Norrbyhus är ju att, som det heter i stadgarna, ”erbjuda ett hem för teologie studerande i Uppsala och därmed främja rekryteringen av präster till Svenska kyrkan.” Det borde vara en angelägenhet för hela kyrkan att Norrbyhus finns kvar, säger Maggi Hemström. 

Av tradition är det ärkebiskopen som är Norrbyska studenthemmets inspektor. Det betyder att Antje Jackelén har det uppdraget för tillfället.

– Biskopsmötet har flera gånger samtalat om Norrbyhus. Några biskopar har själva bott på studenthemmet och känner särskilt starkt för det som en kristen miljö för studerande. Studenthemmet är viktigt och bidrar bland annat till rekrytering av nya medarbetare i Svenska kyrkan, säger hon i ett mejl till Kyrkans Tidning. 

Finns det något konkret som du som ärkebiskop och inspektor kan göra för att hjälpa dem?

– Norrbyhus är en fristående stiftelse med ansvar för sin egen ekonomi. Biskopsmötet är medvetet om att det finns betydande renoveringsbehov som ställer ekonomin inför svåra utmaningar. Det krävs en långsiktig lösning som innebär att stiftelsen kan fortsätta stå på egna ben

– Det finns många enskilda lokala verksamheter av denna art ute i landet med kopplingar till Svenska kyrkan. Men de ingår inte i kyrkostyrelsens uppdrag att de ekonomiskt stöd till dessa. Kyrkokansliet har dock gjort en genomgång av de stiftelser som kyrkostyrelsen ansvarar för – tyvärr visar det sig att det inte finns några passande just här. Jag hoppas att försöken att finna medel på andra håll bär frukt, säger ärkebiskopen. 

Och bland Norrbyhus' framtida präster finns nu en oro inför studenthemmets framtid.

– Skulle Norrbyska en dag inte längre finnas kvar, säger Joakim Friberg.

– Om vad ska då framtidens präster kunna säga: ”Där hade jag de bästa åren i mitt liv”?