Birgitta Ed om känslorna inför prästrollen

Det är nära nu. Kaftanen har hämtats ut från en butik i Linköping. Alban väntar på sin galge. Jan Eckerdals bok Fästpunkten, skriven till Strängnäs präst- och diakonmöte i fjol, har Birgitta Ed läst noga. Det är den som Birgitta Ed kommer att diskutera med domkapitlet på lördag, dagen före prästvigningen.

– För du ska inte tro att det är helt klart ännu, Birgitta, säger biskop Johan Dalman på muntert dalmanskt vis. Först är det examination inför domkapitlet. Men jag kan lugna dig med att det är mer ett samtal än en utfrågning. Domkapitlet vill veta var i livet du befinner dig, var du står i allt detta, i kyrkan, i stiftet.

Birgitta Ed: Overklig känsla

På eftermiddagen efter examinationen firas en enkel mässa och tillfälle ges att prata, särskilt om kallelsen, och på kvällen bjuds det på middag i biskopsgården för de fyra präst- och diakonkandidaterna. Dagen efter firas vigningsmässan. Lika delar allvar, glädje, samtal och festlighet präglar helgen.

– Det känns overkligt, upprepar Birgitta Ed. Att det är så nära nu, att det här... blev.

Jag har fått ett språk att tala om tro som är mitt och jag känner att jag blir buren. Gud talar i mig nu.

Johan Dalman och Birgitta Ed dricker kaffe och äter saffransbullar på stiftskansliet efter morgonmässan. I många år har veckan inletts i Roggekoret i domkyrkan, en mässa biskop Johan firar varje måndag när han är hemma i Strängnäs. Omkring 15-20 brukar komma och Birgitta Ed är en av de trofasta.

Bullarna har legat i frysen sedan Birgitta Ed köpte dem på julmarknaden i Mellösa kyrkby, fem kilometer från Harpsund. Herrgården i hjärtat av Strängnäs stift är rekreationsbostad för Sveriges statsminister som sedan i höstas heter Ulf Kristersson och är Birgitta Eds man.

Hennes hem är fortfarande Strängnäs, säger hon, även om hon åker till Stockholm så fort hennes närvaro som statsministerfru krävs.

Vardagen kommer under pastorsadjunktsåret, förutsatt att examinationen går bra, att fortsätta vara en liten triangel mellan den egna villan, Strängnäs domkyrka och Strängnäs domkyrkoförsamlings expedition. Vad som händer sedan vet bara Gud.

– Det enda jag vet om framtiden är att jag vill vara kyrka bland människor, inte kyrka på kontor.

Skrivit ner allt som hänt på vägen

I sin hand håller Birgitta Ed en anteckningsbok som följt henne ända sedan tanken började gro att hon skulle ta upp sina teologistudier från 80-talet. I den har hon skrivit ner allt som hänt på vägen.

Hon var mitt uppe i ett innehållsrikt yrkesliv, bland annat som pr-konsult och projektledare, när hennes brorson tog sitt liv dagen före julaftonen 2016. Hela hennes stora familj fick stöd av hemförsamlingen och det blev tydligt för henne vilken nytta Svenska kyrkan gjorde. Hur betydelsefulla människorna var som stod stadigt mitt i krisen men också hur djupt rotad tron var i henne.

Skulle hon våga ta steget? Skulle det där som varit en möjlighet för länge sedan gå att plocka upp eller hade tåget gått? Ett samtal med Johan Dalman (”vi drack äppelmust i lilla kabinettet” inflikar biskopen) gav vägledning. Tåget hade inte gått, men först skulle Birgitta Ed gå Svenska kyrkans grundkurs.

– Johan frågade mig hur det stod till med mitt böneliv, minns jag. Det var viktigt.

Tränat vigsel på döttrarnas kompisar

Bitarna började falla på plats och stegvis kom hon närmare sitt beslut. Studier på Teologiska högskolan följde liksom flera praktikperioder och nu senast utbildningsinstitutets slutår som hon gått i en pilotversion på distans.

– Jag är väldigt positiv till upplägget med distansåret, att jag fått träna och utvecklas i en församling. När jag har övat på vigsel, dop och begravning har kolleger i olika yrken, musiker, vaktmästare, präster, varit på plats och haft synpunkter på vad jag gjort. Som att träna vigsel på mina döttrars kompisar. Det gav jättemycket. Först efteråt har jag åkt till Uppsala och examinerats av en lärare.

– En annan oerhört positiv sak är att jag har fått ett nätverk med kandidater i sju stift till skillnad från tidigare då nätverken varit från det geografiska sammanhanget. I mars ska vi träffas hemma hos mig, alla i min studiegrupp från slutåret.

Johan Dalman lyssnar på Birgitta Eds entusiasm och säger:

– Din stora utmaning, Birgitta, blir att inse att när du ser saker på en arbetsplats kan det ta tid att få fram förändring. Du är så van vid att förbättra saker snabbt.

Johan Dalman: Mod och kraft

Johan Dalman har många tankar om de som i vuxen ålder gör ett lappkast i yrkeskarriären för att svara på Guds kallelse om att bli präst eller diakon.

– Att på en och samma gång vara erfaren och nybörjare gör något för lyhördheten – man vet vad detta med att lyssna till Guds röst i ett ordnat och redan utstakat liv kan innebära. Längtan efter att få ta det där steget och börja om bor i många hjärtan.

– Hur många gånger har jag inte hört människor säga ”som ung drömde jag om att bli präst… men annat kom i vägen”, säger han och uttrycker sin glädje över ”erfarenheten att få möta en som, likt Birgitta, tänkt detsamma men fått mod och kraft att röja väg för omstart”.

Johan Dalman talar om hur många olika sorters tjänare Herren behöver. Unga och äldre, män och kvinnor, vigda och ovigda, förtroendevalda, ideella, kyrkbänkstrogna och många fler.

– Funderingarna kring hur kyrkan bäst tar vara på Birgittas unika kompetens och utförsgåvor påminner därför om den större frågan om hur vi som kyrka i allmänhet ser och tar tillvara på varandras gåvor Gud till ära. Det behöver vi alltid bli bättre på.

Var inte statsministerposten som var den stora omställningen

Johan Dalman säger också att det kan vara utmanande att gå in i något nytt när ens livspartner kanske är kvar i samma hjulspår.

– Då blir det lätt att den ena kliver in i en racerbil när den andre sitter kvar i trampbilen. Men för er har det ju knappast varit så när ni båda lever nya liv.

Birgitta Ed nickar men tillägger:

– Vår stora omställning var inte att Ulf blev statsminister utan att alla tre döttrarna flyttade hemifrån. Det har förändrat mycket och det har blivit tyst. Inte bara barnen utan deras pojkvänner och kompisar har försvunnit från vardagen. Det är tur att jag är nöjd med min man, för det är han och jag nu, säger Birgitta.

Slutligen, hur har ditt liv förändrats under de senaste åren?

– Att våga bära tro, att våga bära Jesus Kristus till fler. Det är så självklart nu. Jag har fått ett språk att tala om tro som är mitt och jag känner att jag blir buren. Gud talar i mig nu.