Ny mening i livet för Britt-Marie, 63

Det behöver egentligen inte vara något problem, bara filmen är tillräckligt välgjord och skådespeleriet övertygande. Sagor fungerar ju, trots – eller snarare tack vare – sin formelartade förutsägbarhet.

Fungerar Britt-Marie var här? Ja, men med ett nödrop. Den är varken underhållande eller gripande men ändå så pass mysig och klok att den passar för en trevlig utekväll. Och för oss som gillar Pernilla August finns mycket att glädjas åt, eftersom hon ger allt i varje scen med en väl utprövad kombination av virkade koftor och underkyld passion.

Filmen bygger på en roman av Fredrik Backman. Han slog igenom med boken En man som heter Ove, som blev film med Rolf Lassgård i rollen som Ove. Backman är intressant framför allt av två skäl:

1. Han har fått stora grupper män att läsa romaner.
2. Han har fått stora grupper människor att läsa romaner som inte är deckare.

Förvandlade till film blir dessa romaner något som påminner om Colin Nutleys Änglagårdsrullar eller Kay Pollacks Så som i himmelen. Det är glesbygd. Det är värme. Det är småtrista hämmade kufar som blommar ut och lär sig älska/sjunga/ta plats/göra skillnad. Det är djupt folkligt, för vem älskar inte en underdog som får upprättelse? Kolla bara antal visningar av Youtubeklipp med rufsiga arbetslösa som sjunger sockarna av juryn i X Factor.

En plats under solen värmer för stunden

Britt-Marie är i början av berättelsen själva sinnebilden av stelnat liv. Hon är hemmafru sedan 40 år, gift med Kent som sköter affärerna medan Britt-Marie sköter hushållet. Att han också har affärer i erotisk bemärkelse blir till sist så uppenbart att hustrun inte längre klarar att blunda för det.

Vid 63 söker hon arbete och får – fullständigt orealistiskt men låt gå för det – genast och utan anställningsintervju ett tidsbegränsat jobb i småorten Borg. Som fritidsledare med uppdrag att träna fotbollslaget, trots att hon avskyr fotboll. Här möter hon andra trasiga existenser, och efter diverse motgångar förenar de sina krafter och hjälper till att hela varandra.

Hur lever man ett liv, är en återkommande fråga i filmen. Britt-Marie ställer sig den både i början och slutet, för den här filmen väljer inte mellan show och tell utan gör konsekvent både och. Först visar man budskapet i handling, sedan låter man Pernilla Augusts berättarröst formulera det i ord. Hon behöver mening, konstaterar hon. Även om den meningen bara är ”vad gott det var” som respons på den vällagade söndagssteken.

Se mig för här är jag, som Ainbusk-systrarna Nilsson skrev och sjöng på 90-talet.

Det finns ingenting nytt under solen, som Predikaren skrev på 200-talet före Kristus.

Som sagt, inga överraskningar. Men en plats under solen värmer för stunden.