”Det är inte lätt att vara jude i Sverige i dag”, säger en av de intervjuade.
Rapporten har tagits fram på uppdrag av regeringen och bygger delvis på statistiskt material: 564 hatbrottsanmälningar under perioden 2012–2016 och 103 fällande domar med antisemitiska hatbrottsmotiv mellan 2007–2018.
Anmälningarna under perioden varierar mellan som minst 159 (2008) och 277 (2015). Den senaste siffran är från 2016 med 182 anmälningar.
Hets mot folkgrupp är den enskilt vanligaste brottsrubriceringen under perioden, och pendlar mellan 23 procent (2008) och 48 procent (2013) av anmälningarna.
Olaga hot och ofredande har i statistiken slagits samman till en kategori. De står för mellan 30 och 49 procent av alla anmälningar under perioden.
Våldsbrotten, ärekränkningsbrotten och skadegörelse eller klotter utgör en andel på mellan 5 och 15 procent under perioden 2008–2016. 20 procent av domarna gäller misshandel.
På senare år har allmänna platser (27 procent) och internet (17 procent) blivit de vanligaste brottsplatserna. Att bli utsatt för brott i hemmet står för 15 procent av anmälningarna under perioden.
Storstadsregionerna dominerar, och i relation till folkmängd är situationen värst i Stockholms och Skånes län. Det vanligaste är att offer och förövare inte känner varandra sedan tidigare.
Utöver statistiken har rapportförfattarna gjort 92 intervjuer, liksom analyserat innehållet i domar och anmälningar. Detta kvalitativa material tecknar en bild av vilka grupper och miljöer där antisemitismen upplevs som starkast: extremnationalister, vänsteraktivister, våldsbejakande jihadistister och från personer med bakgrund i länder från Mellanöstern där det förekommer en ”närmast sanktionerad antisemitism”.
De ideologiska motiv som ligger bakom hatbrotten är ofta inte klarlagt i polis- och domstolsmaterialet. Med ett undantag: de med radikalnationalistiska åsikter. De har exempelvis medverkat i demonstrationer, delat ut flygblad eller satt upp klisterlappar som direkt kopplar dem till denna ideologiska hemvist.
Exempel på brott från denna grupp är exempelvis ofredande av personer från judiska församlingar och föreningar i deras hem, skanderande av grova antisemitiska budskap vid demonstrationståg och spridandet vit makt-musik eller nazistiska bilder och texter på internet.
Den vänsterpolitiska kopplingen saknas ”i princip helt” i polis- och domstolsmaterialet. Men många av intervjupersonerna berättar att antisemitismen, och då ofta kopplat till staten Israel, är vanlig inom sådana organisationer och rörelser.
”Det som gör mig ledsen är det jag ser på nätet, som oftast är i aktivistiska, antirasistiska, feministiska forum […]. Man blir väldigt nedtryckt. De flesta judar som jag känner som varit med i samma grupper går ur för att det är för mycket antisemitism”, säger en av de intervjuade i rapporten.
Men några berättar också att antisemitismen kommer från fler politiska håll: etablerade politiker som blandar samman staten Israel med judiska organisationer i Sverige och som har ifrågasatt ”svenskheten” hos svenskar med judisk bakgrund.
Detta ser många av de intervjuade som ett uttryck för en normalisering av antisemitismen, något som får många att överväga att flytta från landet.
”Det är inte lätt att vara jude i Sverige idag. Jag är svensk, mina föräldrar är svenska, mina morföräldrar är svenska. Jag är tredje generationens svensk, och jag ser mig själv som svensk. Men om samhället inte ser en som svensk, då tror jag man får tänka om.”
Detta visar också den stora studien European Agency for Fundamental Rights (FRA) från 2018, då drygt 16 000 respondenter tillfrågades i 12 europeiska länder. 35 procent av de svarande i Sverige uppfattade att antisemitism är ett ”mycket stort” problem. En dryg tredjedel av dem övervägde att flytta från landet.
Kopplingar till våldsbejakande jihadism förekommer också bara i enstaka fall i rapporten – exempelvis Facebookinlägg med grova hot. Men i likhet med antisemitismen i vänstermiljöer är upplevelsen bland de intervjuade att detta är ett mycket allvarligt hot, inte minst på grund av de terrordåd som riktats mot judar i exempelvis Belgien och Frankrike.
Det är en bild som säkerhetsansvariga i judiska församlingar bekräftar.
”Det skulle jag säga att vi fortfarande ser som det största, eller det allvarligaste hotet, när det gäller just den formen av riktiga terrorattentat”, säger en av de intervjuade.
Både forskningsrapporter och intervjupersonerna i Brå:s studie visar att delar av de antisemitiska hatbrotten springer ur ”en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern” – vilket också de intervjuade vittnar om: hot, våld och ofredande av främst unga män med bakgrund i Mellanöstern som de inte känner sedan tidigare.
Men det finns ingen del av samhället som står fri från antisemitism, konstaterar Brå. Det handlar om tillmälen och hot i vardagskonflikter; bråk om priset för bilreparationer, för andrahandshyror men också i diskussioner om Israel-Palestinakonflikten.
En observation i rapporten är också att det antisemitiska språkbruket är likartat oavsett ålder, kön eller grupptillhörighet. Antisemitismen kläs också i kodord, berättar flera av de som har intervjuats i studien: ”Sionister”, ”Abrahams barn”, ”Illuminati”, ”Den evige”, ”Kulturmarxister”, ”Kosmopoliter”, ”Globalister” och ”Du vet vilka” är några exempel.
Genom så kallade memer - bilder eller filmer som delas på nätet och som utnyttjar eller anspelar på åskådarens kulturella referensramar – använder ett bildspråk som kopplas till antisemitiska nidbilder eller Nazityskland.
Antisemitismen och hatbrotten leder till utbredd oro, ångest och otrygghet – inte bara för de som drabbas direkt. Hatet drabbar den enskilde, men riktas mot alla judar.
”Jag är rädd för mitt liv, jag är rädd för mina barns liv, jag är rädd för att bli behandlad annorlunda”, berättar en person i studien.
Samtidigt upplever många att samhället gör för lite för att öka skyddet och tryggheten, och många föreningar och församlingar tvingas ordna med säkerheten med egna medel.
”Det är inte polisen som vaktar våra institutioner, som i andra länder. Det känns som att det är vi själva som måste lösa det”, säger en kvinna som är aktiv i en förening.
– Våra intervjupersoner upplever att säkerheten hos judiska institutioner bör vara en angelägenhet för hela samhället, inte främst för de judiska institutionerna att själva ta hand om. Dessutom upplever de att judiska institutioner i andra länder får mer stöd av sina regeringar än man får i Sverige, säger David Shannon, enhetschef på enheten för forskning och utveckling på Brå, till Kyrkans Tidning.
Även om Brå inte har haft i uppdrag att rekommendera åtgärder, lyfter de framför allt fram ökad kunskap inom skolan och polisen samt en aktivare rättsapparat. Dessutom menar rapportförfattarna att de handlingsplaner som finns saknar en analys av vilka grupper, idéer och miljöer som göder antisemitismen och efterfrågar därför mer forskning som bygger på just intervjuer.
– Ett viktigt resultat var att de personer som begår antisemitiska hatbrott kan vara nästan "vem som helst" - samt att det är viktigt, om man vill komma åt antisemitism, att inte bara fokusera på de mer radikala grupperingar och rörelser som ofta lyfts i forskningen, säger David Shannon.
