Biskopsbrevet ”I livets början och livets slut” innehåller inga nya ställningstaganden utan är tänkt att vara ett stöd främst för präster och diakoner att luta sig mot i sitt arbete.
- Det här är stora existentiella frågor som är oerhört komplexa. Brevets ärende är att ge redskap för hur kan man resonera om man trots allt måste svara på frågor som man helst av allt inte skulle vilja behöva svara på, säger Göteborgs stifts biskop Susanne Rappmann.
Fyra principer för vägledning
I brevet vänder och vrider biskoparna på frågorna om livets början och slut utifrån principerna om varje människas okränkbara värde, ansvaret för samhällets mest sårbara, rättviseprincipen och principen om barnens bästa.
Gällande organdonation skriver biskoparna att det är viktigt att det sker väl reglerat och att även den avlidnes anhörigas känslor möts med respekt. Vad gäller fosterdiagnostik poängterar biskoparna att varje människa är en gåva till andra, även sjuka och funktionsnedsatta. Men de kommer också fram till att en abort utifrån resultatet av fosterdiagnostik kan övervägas. Alla människor ska behandlas som moraliskt kompetenta och kvinnors rätt att besluta om sina kroppar och sitt föräldraskap ska respekteras. Dessutom slog Läronämnden 1993 fast att det är skillnad mellan ett foster, som är ”en människa i vardande” och ett barn.
Idealet inget behov av abort
Idealet när det gäller abort är överlag att ingen ska behöva hamna i en situation med en oönskad graviditet där det blir lösningen, skriver biskoparna.
- Men nu ser världen inte ut på det sättet och då behöver man också vara kyrka för de människor som hamnar där, säger Susanne Rappman.
Den medicinska utvecklingen går framåt och i dag kan barn i vissa fall räddas så tidigt som i graviditetsvecka 22. Det behöver också finnas med i diskussionen, menar Susanne Rappmann.
- Det här är jättesvåra gränsdragningar. Människovärdesprincipen som är oerhört viktigt för att värna om mänskors liv och värdighet behöver också vägas mot vad som är ett rättvist samhälle och Svenska kyrkan är del i en världsvid kyrka där oerhört många kvinnor förlorar sitt liv på grund att det inte finns säkra aborter.
Varje situation är unik och olika principer kan väga olika tungt beroende på situation, säger Susanne Rappmann.
- Det är inget enkelt beslut att landa i att det här barnen som eventuellt blir till kommer vi inte klara av att ta hand om. Ibland kan man också få panik och tänka att det här kommer vi inte klara, men med samhällets stöd så går det.
Livshjälp inte dödshjälp
Då och då lyfts röster för att legalisera dödshjälp för människor med obotlig och dödlig sjukdom i Sverige. Det håller biskoparna fast vid att Svenska kyrkan inte ska bejaka.
- Vi har vägt en massa olika saker mot varandra och kommit fram till att i stället för att tala om dödshjälp i första hand tala om livshjälp, hur man kan ge människor hjälp att leva ända tills döden inträder. Men jag vill också säga det att frågan är oerhört komplex och vi som kyrka vill finnas till även för den människa och de anhöriga som landar i ett annat ställningstagande, säger Susanne Rappmann.
Biskoparna lyfter i brevet fram vikten av en god palliativ vård för att göra det möjligt för människor att hitta mening även i livet slutskede. De argumenterar också för att införandet av dödshjälp skulle kunna innebära en förskjutning av hur samhället ser på sina svagaste, svårt sjuka och funktionsnedsatta.
