Pingsten. Kristen tro kan bygga förtroende mellan fiender

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift. Foto: Marcus Gustafsson
Teologi |

Pingst manar till fredsförhandlingar. Plötsligt förstod alla församlade varandra, trots att de kom från olika länder och inte talade något gemensamt språk. Så berättar Apostlagärningarna om när vännerna runt Jesus firade pingsten i Jerusalem.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

9 kr per månad i tre månader

Få tillgång till alla på sajten (ord pris 125 kr/mån) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Taggar:

Pingst
Mikael Mogren, biskop i Västerås stift. Foto: Marcus Gustafsson

Tillsammans med julen och påsken är pingsten vår viktigaste kristna högtid. För det första överskrider pingsten gränser, det är ju en judisk högtid (shavout) vi firar. För det andra handlar den om fred. När vi förstår varandra, trots att vi är olika, behöver vi inte vara osams längre. Då kan vi börja samtala och bygga tillit och samhälle tillsammans.

Pingsten är högaktuell eftersom den manar till fred och fredsförhandlingar. Fredsförhandlingar behövs på många håll i världen, även i Europa. Rysslands anfall på Ukraina motiverades med kristen tro, liksom Ukrainas motstånd har kristen tro som drivkraft. Ska freden dem emellan bli hållbar, så måste kristen tro finnas med. Ekumeniken kommer vara en del av lösningen.

Det där att kristen tro kan bygga förtroende mellan fiender är inget nytt. Åren 1556–1557 reste Sveriges ärkebiskop Laurentius Petri till Ryssland för att mäkla fred. Då var det Gustav Vasa och Ivan den förskräcklige som krigade. Laurentius Petri var vår förste lutherske ärkebiskop och under hans tid hände mycket. Han höll ut genom Dackefejden och Dalaupproren. Han medlade i maktstriderna mellan Gustav Vasas barn och han argumenterade för en gyllene medelväg medan de teologiska striderna pågick.

Ska freden dem emellan bli hållbar, så måste kristen tro finnas med.

När den svenske ärkebiskopen anlände till Ryssland verkar han ha börjat med att samtala om ortodoxa kyrkans väsentligheter: Han ville diskutera ikoner och kloster. Först senare kom de in på kriget. Ärkebiskopen tycks ha varit en skicklig fredsförhandlare, och den 2 april 1557 slöts freden i Novgorod. Det stora ryska kriget mellan Gustav I och Ivan IV var avslutat.

Laurentius Petri var ingen ensam hjälte. Den delegation han ledde omfattade ungefär 100 personer. Vid sin sida hade han Finlands reformator, Mikael Agricola, som var biskop i Åbo. I släden hem insjuknade Agricola och dog när följet kommit över svensk-finska gränsen. Han begravdes under storstilade hedersbetygelser i Viborgs domkyrka. Till historiens ironier hör att Viborg vid Parisfreden 1947 tillföll Sovjetunionen och att Mikael Agricolas grav i domkyrkan numera finns i Ryssland.

Laurentius Petri återvände till Uppsala och förblev ärkebiskop till sin död 1573. Då hade han varit ärkebiskop i 42 år.