Essä: Plats i krubban för Jesus, katt och labrador

Redan från mycket tidig kristen tid finns berättelser om ceremonier i kyrkorna som skulle göra julens händelser levande. Mest känd är historien om hur Franciskus av Assisi 1223 arrangerade ett Betlehem i byn Greccio för dem som skulle fira julnattens mässa med honom. 

Han placerade en krubba med halm i en grotta och lät föra dit en oxe och en åsna. Så småningom byggdes ett kapell runt grottan och alltsammans avbildades på freskomålningar på väggarna. 

På medeltiden, i varje fall söder om Alperna, blev det vanligt att man vid jultid byggde upp hela landskap utomhus med mängder av figurer, både människor och djur i naturlig storlek. I julevangeliet står det inte om några djur i stallet, men oxen och åsnan är alltid med vid julkrubban. Josef finns litet i bakgrunden. Han var ju enbart fosterfar. 

Man gjorde också allegorier av oxen och åsnan. Oxen betraktades som ett ”rent” djur och åsnan som ett ”orent”.  Så fick oxen representera gudsfolket, Israel, och åsnan hednavärlden. 

Inte heller står det i evangelierna någonting om att de österländska stjärntydarna var just tre men traditionen om tre vise män är mycket gammal. Traditionen berättar att de kom från Europa, Asien och Afrika, hela den då kända världen. De framställs som en ung man, en medelålders och en gammal. Tydningen var enkel. Alla, hela världen, både människor och djur faller ned i tillbedjan inför den nyfödde konungen. 

Britt G Hallqvist har i en berättelse och ett kyrkospel tagit upp en gammal legend om den fjärde konungen som alltid kom litet för sent. Jag tycker om den legenden och i min egen krubba har jag alltid en fjärde kung som kommer haltande på efterkälken. 

På 1930-talet i Sverige blev det ganska vanligt med julkrubbor i församlingarnas barnverksamhet – men när man ställde upp en julkrubba i Sankt Petri kyrka i Malmö 1929 väckte det opposition. Man menade att ”katolska påfund” inte passade inne i en protestantisk kyrka. 

Bland de första kyrkliga miljöerna som hade en ”Betlehemshydda” var Ersta diakonissanstalt. Den beskrivs i verksamheten redan 1852. Krubban som nu finns på Ersta är från 1906 med figurer från Tyskland. Den allra första julkrubban i en luthersk kyrka lär dock vara den som finns i Händene utanför Skara, tillverkad av Gustav Teodor Lundblad 1886.   

I Hjorthagens kyrka i Stockholm finns en krubba från 1923. Tidiga julkrubbor i Stockholm är komponerade av konstnären Birger Frohm.  Han köpte figurer från Assisi och byggde upp konstnärliga landskap. Tidigast var Stadsmissionens Bullkyrka från 1950, och från 1960-talet Sofia kyrka, Högalids kyrka och Storkyrkan.

Under 1990-talet var jag domprost i Storkyrkan i Stockholm, UllaBritt Berglund var domkyrkokaplan. Vi tyckte båda att den gamla krubban var dammig och ful och inte alls barnvänlig. Vi ville ha en ny julkrubba. 

UllaBritt var en synnerligen uppskattad föreläsare, även utanför kyrkliga kretsar och hon tog arvode i form av bidrag till Storkyrkans stödförening. Snart fanns både pengar och vilja och en utmärkt tilltänkt plats i ögonhöjd för barn på de upphöjda tomma gravhällarna. Vi vände oss till träsnidaren Eva Spångberg. Egentligen kände hon sig för trött och gammal, men till detta uppdrag kunde hon bara inte säga nej.

Eva Spångberg (1923–2011) kallade sig själv helst för en förkunnare i trä. Hon var både träsnidare, evangelist och författare. Hennes arbeten finns i cirka 500 kyrkor i Sverige. Ofta framställer de olika scener ur evangelierna, inte minst påsklandskap och jullandskap. 

UllaBritt och jag var överens om att vi ville ha många olika djur i vår krubba. UllaBritt ville ha med sin hund, en svart labrador, och jag ville naturligtvis ha med min lilla katt. Så fick det bli. Det var också viktigt att ha med en pojke och en flicka som barnen kunde identifiera sig med.

Arbetet med krubban sträckte sig över flera år, 1992–2002. Eftersom det finns gott om plats i Storkyrkan kunde de vise männen med sina kameler till att börja med placeras långt bort och flyttas fram en liten bit för varje adventssöndag. Då flyttas också den havande Maria på åsnan. 

Ja, krubban har två Mariagestalter. Maria med det lilla nyfödda barnet finns bakom de stängda stalldörrarna som inte öppnas förrän på julaftons morgon. På julnatten bärs det lilla svartlockiga barnet från stallet i krubban in i processionen och läggs på altaret. Jag minns det som en stor upplevelse när jag gjorde det för första gången när krubban var ny. 

Krubban har vuxit och ytterligare djur har tillkommit vid herdarnas lägereld, tillverkade av syster Lydia på Vallby kloster i Uppland. Lejon beta där med lamm över smärtans beten, enligt texten i Jesaja 65:25. Här råder julfreden – åtminstone denna natt. 

Eva Spångberg hade sin bas på gården Björkelund i Gamla Hjälmseryd  i Småland. Där hade hon sin ateljé och där byggde hon upp ett helt bibliskt landskap med levande djur. Ja, hon tog hand om både åsnor och människor. Rehabiliterade missbrukare fick hjälpa henne med allt hon behövde på gården. 

Jag besökte henne ett par gånger. Sista gången var hon gammal och skröplig och bodde bland sina penslar, redskap, stockar och färgburkar i ateljén. Där kände hon sig hemma, förklarade hon. 

Natten innan jag kom hade hon suttit uppe och tillverkat en present åt mig. Färgen hade ännu inte torkat. Det var en liten snidad tavla med Petri fiskafänge. Hon sa med allvarlig röst till mig: ”Säg åt dina präster att lägga ut på djupet.” Hon menade att det aldrig handlar om att söka fångsten i de lätt tillgängliga grunda vikarna. Vi måste lita på Herrens ord och lägga ut på djupet. Hon oroade sig för allt förytligande och en förenklad förkunnelse. 

Ett annat kärt konstverk jag har av henne är där Jesus sitter på en brunnskant och talar teologi med en kvinna så ingående att till och med lärjungarna blev förvånade. Och kvinnan lät sin kruka stå och sprang in i staden och uppmanade alla att komma och möta honom själva. Det är en livsavgörande text för mig och jag valde att ha krukan vid brunnen i mitt biskopsvapen.

Det blev en mycket lyckad satsning med den stora julkrubban i Storkyrkan. Tusentals barn kommer under adventstid för att höra en präst berätta julens evangelium. Höjdpunkten är naturligtvis på julaftons morgon då dörrarna öppnas till stallet. 

Gudstjänsterna vid krubban har på senare år blivit en av julens riktigt stora gudstjänster, större än julottan. Vi har ju inga kor att mjölka! I det gamla så kallade bondesamhället hörde julottan till det omistliga med julens firande, slädfärden, bjällerklang och kapplöpning hem. 

Seden att hålla gudstjänst natten före juldagen är mycket gammal. Den kvinnliga pilgrimen Aetheria besökte det heliga landet på 300-talet och har skildrat en nattlig gudstjänst som hon var med om i Betlehem natten före Jesu födelse. 

Efterhand utvecklades julens gudstjänster till flera olika gudstjänster. Den tidiga gudstjänsten som skulle firas redan vid hanegället blev snart flyttad till ännu tidigare, till midnatt.  Midnattsmässan finns belagd redan från 500-talet. Det är den katolska kristenhetens främsta julgudstjänst. I högkyrkliga sammanhang har den firats i Sverige sedan 1950-talet och är nu en av julens stora gudstjänster.

Oförglömliga och smått legendariska blev julbönerna på 1960-1980-talen med Lunds stifts kyrkospel i Lunds domkyrka, då prästen Ingemar Thorin fick kyrkan att genljuda av åsnors skriande och fårs bräkande. I våra dagar förekommer någon gång levande julkrubbor med både åsnor, halmbalar och ett riktigt barn. 

Kring julen är det många trådar som flätas samman till ett mönster. Men han som delade tiden i ett” före” och i ett ”efter” står i centrum. Före Kristi födelse och efter Kristi födelse. Kyrkligt, folkligt, religiöst och profant går i varandra. Vi längtar efter julfred – både i hemmen och i världen. 

Till mitt julfirande hör att läsa någon av Selma Lagerlöfs jullegender. Gärna den om den heliga natten om mannen som var ute för att låna eld till sin hustru med det nyfödda barnet. Det var en egendomlig natt – hundarna bet inte, käppen slog inte, eldglöderna svedde inte. Natten var full av änglar. Så är det varje julnatt, sa Selmas farmor. 

Jag minns hur de högtidliga slutorden gjorde djupt intryck på mig som barn: ”Det är inte på ljus och lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äga sådana ögon, som kunna se Guds härlighet.” Sådana ögon önskade jag att jag hade. Både då och nu. 

Gudstjänstsederna har ändrats men har kvar sina urgamla rötter. För inte så länge sedan var det julbönen på julaftons eftermiddag, julottan (änglarnas mässa) och juldagens högmässa (herdarnas mässa) som var julens gudstjänster. 

Nu firar vi i allmänhet gudstjänst vid krubban på julaftons förmiddag, julbön på eftermiddagen, midnattsmässa och på juldagen julotta/högmässa. Och under adventstiden samlas vi till en mängd olika konserter och musikgudstjänster. 

Vi vill höra berättelsen om och om igen. Vi har tillsammans i församlingarna ett ansvar för att hålla berättelsen levande. Om ljuset som tänds i mörkret, om hoppet rakt in i det som är orimligt. Om den makalösa stjärnan. Vi behöver julen. Vi längtar efter julen. Vi vallfärdar till Betlehem. Vi gör det tillsammans. 

Gång på gång läser jag Hjalmar Gullbergs dikt:

Kring krubbans enkla låda

står glansen silverblond.

Vad natten lät oss skåda,

är över allt förstånd.

Caroline Krook,

Biskop emerita i Stockholms stift.

Domprost i Stockholm 1990-1998.