Präst och statsministerfru: ”En nåd att få tjäna och göra skillnad”

Thomasgården, Strängnäs, en tisdag i juni. Birgitta Eds gamla gymnasium är äldreboende i dag. Snart ska kaffe och chokladboll avnjutas i salen där hon pluggade religion och filosofi på 1980-talet, men först ska andakt hållas.

Birgitta Ed hjälper till att köra gudstjänstfirarna till samlingsrummet som har öppen balkongdörr, piano och hemlik atmosfär. Rullstolskörning borde ingå i prästutbildningen, säger hon till Rut som åker fram till första parkett. Undan för undan fylls rummet på tills vi är tolv stycken plus präst, diakon, musiker, diakoniaaspirant och tre i personalen från boendet. 

Snart sjungs välkända psalmer och Birgitta Ed talar om söndagens evangelietext. Alla är välkomna till festen, säger hon, och berättar om glädjen att få bjuda in och fylla sitt hus. 

Besöket betyder mycket

Ingen agenda behövs för gentlemannen i hörnet. Psalmer och bön finns nära hans hjärta och när kyrkomusiker Inga Lill Sjönneby spelat sista stycket rullar han själv hem till sitt rum där vilan väntar. Men de andra samlas för en kopp kaffe och småprat.

För Inger Enblom, 94 år ung, betyder det mycket att domkyrkoförsamlingen kommer till Thomasgården.

– Birgitta är en av orsakerna till att jag ogärna missar ett tillfälle. Jag tycker om hennes framtoning, hon är en fantastisk person, hon är trevlig, mänsklig och mycket lätt att prata med. 

Gudstjänsten firas regelbundet på boendet

Varannan vecka håller Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö andakt på Thomasgården och på ytterligare tre äldreboenden enligt ett rullande schema.

– Vi har en rejäl uppställning från församlingen, fyra medarbetare, eftersom vi för ut gudstjänsten, säger diakon Ulf Klingowström.

Om man inte kan komma till kyrkan på söndagen ska längtan efter att få fira gudstjänst bli stillad här på boendet.
Birgitta Eds båda telefoner är på villovägar, ett atypiskt karaktärsdrag enligt henne själv, snarare ett tecken på att semestern är nära och välbehövlig. Hon tar en snabb sväng hem till huset vid domkyrkobergets fot för att försöka fånga in åtminstone en av de två telefonerna.

Prästkallelsen kom sent i livet

Vi träffas strax efter i domkyrkans vapenhus. När året som pastorsadjunkt i hemförsamlingen var slut blev hon erbjuden en tjänst som präst och verksamhetsutvecklare. Prästvigningsdagen den 22 januari 2023 känns både nära och långt borta, men känslomässigt är den lätt att plocka fram. Bland annat stunden när hon nedkallade den första välsignelsen.

– Jag var så lycklig och glad och ville tacka alla som kommit. Så när mottagningen började gå mot sitt slut välsignade jag gästerna. Det var stort och fantastiskt att få göra det. Och samtidigt självklart. Jag tänkte: Nu händer det. 

Birgitta Ed tystnar och minns. Hon bejakade sin prästkallelse sent i livet. Men att på samma gång vara erfaren och nybörjare gör, med biskop Johan Dalmans ord, något med lyhördheten. Med tanke på hur Birgitta Ed ser och lyssnar in alla som passerar henne i vapenhuset samtidigt som hon koncentrerar sig på vårt samtal, kan det ligga något i biskop Johan Dalmans ord. 

 Betydelsen av att jobba som präst

Att avsluta de sedan länge påbörjade studierna i teologi och sedan prästvigas var en hemkomst, förklarar hon. 

– Att vara präst i Strängnäs domkyrka, min kyrka där jag upplevt så mycket, i den roll och på den plats som jag alltid velat ha och vara på, är att komma hem för mig. Nu är jag här i vardagslivet och det känns starkt. Jag tycker verkligen det är roligt och det är så meningsfullt. Jag gör skillnad. 

Birgitta Ed berättar om arbetets olika delar. Om gåvan att få vara med i livets svåra och glada stunder, om möten med sorgehus, dopföräldrar, unga. 

– Det är Gud som verkar i mig, det har jag som ledstjärna. Det handlar inte om personen Birgitta. Det är människors möten med tron, Gud och kyrkan som är det viktiga. Jag får gå med och vara del av något större. Det hänger inte på mig på samma sätt som ­tidigare, jag bärs.

Vad har varit den största ­utmaningen?

– Att vara anställd i ett system, att saker kan ta tid. Jag hade ju egen verksamhet i 30 år och är van vid snabb förändring. Precis det som min vigningsbiskop sa skulle bli utmanande för mig. Ibland får jag sitta på händerna, ta ett djupt ­andetag och be en bön.

Krockar uppdragen som ­statsministerfru med dina prästuppgifter ibland?

– Jag arbetar 80 procent och bor här i Strängnäs, men åker till Stockholm eller andra platser där jag har mina åtaganden som Ulfs fru. Oftast går det ihop, men ibland slits jag emellan. Har jag en begravning så har jag, det handlar om prioriteringar.

Hur har din tro utvecklats sedan du prästvigdes?

– Under utbildningen pratade vi mycket tro. Sedan kom det praktiska hantverket in, då jag skulle lära mig mycket. Fördjupning och reflektion finns det inte tid för varje dag nu, men något annat har vuxit sig starkt: Det här att det inte handlar om mig. Män­niskor, både kända och okända, hör av sig och säger att de ber för mig. Det känns fint att få ta emot det.

Du har köpt en lägergård, vad ska du göra med den?

– Vi ska sälja huset här i Strängnäs och jag tänker mig bo i något mindre här i Strängnäs, ett hus eller lägenhet där jag kan se domkyrkans torn. Vängården Follökna, som jag och en kompanjon köpt i Malmköping 40 minuters resa härifrån, är ett projekt med en horisont på tio år. Att få göra något som inkluderar unga människor psykiska mående är en idé. Den ena flygeln är vår egen privata, men hur allt kommer att landa vet jag inte.

Du har titeln verksamhets­utvecklare också. Vad betyder det?

– Jag arbetar med projektet domkyrkoberget. Det handlar om att involvera alla aktörer som finns runt domkyrkan: församlingen, stiftet, Strängnäs kommun, Statens fastighetsverk, Europaskolan och Kungliga biblioteket. Det är många som samsas här och vi kan göra mycket tillsammans. 

– Vi arbetar med saker som handlar om vårt gemensamma kulturarv och med domkyrkan som lärandemiljö. Men vi i kyrkan har också verktyg för att människor ska kunna ta sin andliga hälsa på allvar. Tillsammans kan vi göra arbetet med existentiell hälsa tillgängligt för fler. 

Har du något konkret exempel?

– Tystnad i gemenskap kan vara en sån sak. Jag har talat med unga som inte kan somna utan att lyssna på musik eller poddar. Varför är det lättare att lyssna på andra än sig själv, har jag undrat. Svaren jag fick var att man inte vet vad man ska göra av sina tankar, man vill inte vara ensam med sig själv. Så gemenskap utan ljudbrus, att våga titta inåt sig själv, är något jag vill jobba med.

I samband med ett Nato-toppmöte inleddes en debatt huruvida det lämpliga i att du bär prästkragen när du är med din make, statsminister Ulf Kristersson, i olika sammanhang. ­Lever den debatten?

– Ja det gör den. Fortfarande tycker en del att det är provocerande, en egotripp. Men som jag sagt många gånger förut, det är en konsekvens av att jag både är präst och statsministerfru som gör att jag bär prästkrage i offentligheten.

De första dagarna, när debatten var som mest intensiv, bemötte Birgitta Ed kommentarerna och förklarade hur hon såg på det hela och hur hon tidigt förankrat det med sin biskop. Men det gör hon inte längre.

– Ofta går någon annan in i kommentarsfälten och säger ungefär det som jag sa tidigare. Det reglerar sig självt på något sätt. Jag orkar inte ta del av det där. 

– Det är så många som tycker och tänker om oss, min man och vårt liv. Jag kan inte lägga energi på de åsikterna. Jag vet vem jag är, jag vet vem min man är. Däremot tycker jag att det är tråkigt när saker sägs som får kollegor att ta illa vid sig och sådant som barnen blir ledsna över. Själv är jag riktigt trött på att bli ledsen. På det sättet har jag blivit mer hårdhudad.

Förut var hon till exempel en hängiven Sveriges radio P1-lyssnare. Numera har hon dragit ner på analyserna och kommentarerna till förmån för P2.

Du talade tidigare om beröringsskräcken som många har för ­kyrkan. Hur upplever du den i dag?

– Nu när jag är präst får jag inte höra sånt längre. Däremot får jag höra annat, som att vi måste våga stå upp för att vi är kristna. På valvakan 2022 när jag, som inte var prästvigd då, och våra döttrar stod där med våra kors runt halsen var det många som kommenterade att det var fint att se. Religionen ska få ta plats och synas.

Utanför domkyrkan samlas eftermiddagens pilgrimsvandrare. Södermanlands apostel Sankt Eskil led martyrdöden på 1000-talet. Enligt legenden sprang en källa fram utanför Strängnäs när hans kropp bars förbi på väg mot begravningen. 

Det är till den källan vandringen går varje år den 11 juni. Närmare en halvmil vandrar vi. Vi tar några pauser där vi under församlingspedagog Frauke Kusters ledning får ta del av tankar kring pilgrimens liv.

Nu är vi vid målet, källan med det klara vattnet, och Birgitta Ed leder mässan. På altaret står blommorna hon plockat på vägen. Hennes ord om att vara kyrka ute bland människor, i naturen, på arbetsplatser, på boenden kommer för mig. 

Här vid Sankt Eskils källa i en skogsglänta med bmx-cyklar som susar förbi i bakgrunden är det långt från det hon inte vill vara – kyrka på kontor.