I Ett biskopsbrev om klimatet sägs att klimatfrågan är vår tids stora ödesfråga. Det hade sagts innan och det har sagts många gånger senare av många olika aktörer. En kyrka som inte relaterar till sin tids ödesfrågor kan inte sägas leva upp till sitt uppdrag att vara kyrka.
Göran Lindström drar sitt strå till stacken för att från en liturgisk utgångspunkt förstå vad klimatkris medför när vi firar gudstjänst tillsammans.
Boken ger många referenser till vad klimatkrisen innebär idag och hur den kommer att påverka hela jorden. Det finns också många referenser till bibeltexter och teologiska tankegångar kring vår relation till skapelse och hur det gestaltas i gudstjänsten.
Lindström står tydligt i en tradition av liturgiskt medvetenhet men med insikten om att liturgin inte enbart kan vara en vacker ceremoni utan att den är ett språk som formulerar det vi ser och upplever i livet i ljuset av evangeliet och Guds pågående skapelse.
I en tid då kritik framförs emot kyrkan och teologin att bli en del av den politiska agendan, inte minst i klimatfrågan, gör Lindström ett ordentligt försök att placera den ödesfråga som klimatfrågan är i en liturgisk kontext. För den som är insatt i kyrkans språk och tradition så kan det här vara en bok som motiverar den mer tveksamma prästen att införliva klimatkrisen och de ekologiska krisen i gudstjänstens utformande.
Sedan ganska många år finns det en ekumenisk rörelse för att göra den 1 september till 4 oktober till Skapelsetid. En tid då kyrkorna på olika sätt framhåller skapelsen och hoten emot skapelsen i sina gudstjänster. Idag ser vi det etableras allt mer och Lindströms bok kan fungera som en bra fördjupning för de som gör gudstjänster kring temat.
Men kanske inte bara under den tiden som kallas Skapelsetid. Boken vill också att skapelsen och hoten emot den ska kunna gestaltas i varje gudstjänst vilket tydliggörs i att momenten i mässan förankras i ett skapelsegrundat perspektiv. Den försöker att flytta perspektivet på gudstjänsten som en strikt individuell mänsklig händelse till att inkludera hela skapelsen och vårt gemensamma liv.
Profetisk liturgi kan för en teologiskt mindre skolad läsare få en att tänka på att här kommer någon som vill att kyrkan ska förutsäga vart vi är på väg. Ge oss pekpinnar om framtiden. Men Lindström förankrar profetisk liturgi i traditionen om att vara profetisk handlar om att avslöja samtidens orättvisor och det som drar åt fel håll.
Boken har sitt värde för den som är väl hemmastadd i gudstjänsten och kan fungera som en ögonöppnare för sambandet mellan gudstjänsten och engagemanget för klimaträttvisa. Där har den sin plats och kan fördjupa kyrkans identitet i sitt klimatarbete och kan stoppa den ytliga kritiken om att kyrkan har köpts av miljörörelsen och blivit en politisk megafon åt klimataktivister.
Men den som inte har det kyrkliga arvet och traditionen med sig sedan tidigare kan ha svårt att nå bakom den ”kyrkiska” som boken är skriven på. En brist som går att överse med då de som gör gudstjänster idag inte har ett överflöd av litteratur att hämta inspiration ur och få kunskap om hur liturgins språk kan gestalta den existentiell klimatkris vi befinner oss i.
Henrik Grape
