”Resonera med dem som sitter på pengarna”

Marita Ulvskog var som statsråd regeringens ansvariga för kyrka-statreformen. Den kyrkoantikvariska ersättningen var en viktig ekonomisk fråga att reda ut efter principbeslutet 1995.

– Inte alla politiker var lyckliga över en ny relation där kyrkan skulle bestämma själv. De tyckte att det skulle kosta något för kyrkan, berättar Marita Ulvskog. Man ansåg att kyrkan i sin nya roll skulle få klara ut ekonomin helt själv, eller att staten åtminstone skulle dra ner ersättningen kraftigt.

– Det kunde inte jag stödja, säger hon. Jag lyssnade på dem som var insatta och som framhöll hur viktigt det var att kyrkan hade kvar ekonomiska resurser. Det resulterade i de ekonomiska förhållanden som Svenska kyrkan lever i i dag.

Den kyrkoantikvariska ersättningen har stannat på 460 miljoner kronor sedan 2009. Samtidigt har Svenska kyrkan allt färre medlemmar som betalar kyrkoavgift.

Marita Ulvskog vill inte kommentera ersättningens storlek.

– Men Svenska kyrkan får göra som andra fristående, men viktiga verksamheter: resonera med dem som sitter på pengarna. Och också se om det finns några medel i kyrkans egen sfär som går att omfördela.

En förändrad relation betyder inte att staten struntar i byggnader och kulturarv, säger Marita Ulvskog.

– Men en diskussion med dem som bestämmer tar tid, man måste ta den på allvar och lägga ner mycket energi. Det går inte snabbt att öppna en ny åder för att överföra pengar. Det är något som Svenska kyrkans ledning i så fall måste ta upp med regeringen.

Karin Nyberg Fleisher var kultursekreterare i Svenska kyrkan och sakkunnig i den statliga utredning som föregick betänkandet om kyrkoantikvarisk ersättning.

Hon tycker att ersättningens utformning till största delen har stått sig, även om man då inte hade löst hur utformningen skulle se ut i detaljerna.

– Utgångspunkten var att kyrkobyggnaderna är ett gemensamt nationellt ansvar, inte bara Svenska kyrkans. De har byggts av människor i bygderna och har hur djupa rötter som helst. I dag, när många lämnar Svenska kyrkan, visar det sig att de kulturhistoriska värdena är större än kyrkotillhörigheten.

– Det fanns en rädsla från kyrkans sida att kyrkans ekonomi skulle försvagas avsevärt både genom relationsförändringarna och genom att människor lämnar kyrkan. Därför fanns en önskan från kyrkan att man skulle få hjälp att säkra kulturarvet, och från staten har man ställt upp på det.

Karin Nyberg Fleisher tycker det vore önskvärt att ersättningen höjs:

– Kyrkan måste också själv ta ansvar för att hitta en kostym som är relevant. Vad ska vi göra med kyrkobyggnaderna i församlingar som inte klarar av att bära dem? Det handlar både om kyrkobyggnaderna, och vad vi använder dem till.

–Det finns lägen då staten får lov att ta tillbaka ansvaret för kyrkobyggnader. Hittills har det hänt i ganska få fall, men ur kyrkans synvinkel blir frågan allt mer aktuell: vad ska vi göra med de kyrkor som används i allt mindre utsträckning?