”Rökpelaren från tornen var så nära ondska man kan komma”

Lars Gustafssons favorittid på året är tidig höst. Luften är klar, sval och hög, solen värmer men bränner inte och de första höstfärgerna kan anas i trädkronorna. Det var en sådan morgon, den 11 september 2001, och han såg fram mot en fri dag. Han skulle gå till gymmet intill FN-skrapan.

I nästan två år hade han varit präst i New York och hans fru Magdalena, som var höggravid, jobbade i kaféet i kyrkan.

– Jag hade nyss hört sirenerna från två brandbilar som åkte från stationen på vår egen fyrtioåttonde gata, men inte tänkt så mycket på det. När dagen var slut var alla de 14 brandmännen döda. Men det visste jag förstås inte då.

Telefonen ringde och det var en reporter från Radio Örebro som undrade om Lars Gustafsson kunde se något från sitt fönster. World Trade Center stod tydligen i brand. Lars bad att få ringa en kvart senare och slog på tv:n.

– Alla kanaler sände och jag och Magdalena började titta. Ett plan hade kolliderat med det norra tornet och ingen visste mer än så om vad som hade hänt. Plötsligt ser vi på tv ett stort passagerarplan dåna in i det andra tornet. Jag drog på mig prästskjortan och tog hissen ner till kollegorna i kyrkan.

Det blev en dag och en vecka och en höst som för alltid kommit att stanna kvar hos Lars och Magdalena Gustafsson.

– 50 000 människor hade sina arbetsplatser i World Trade Center och vi började tänka på vilka bekanta vi hade som arbetade i närheten.

I kyrkan hade musik satts på, det fanns ordentligt med ljus att tända och en bok lades fram där besökare kunde skriva. Omkring 100 personer besökte kyrkan varje dag på den tiden och Lars minns särskilt några unga studenter som satt i soffan och vaggade fram och tillbaka. Chockade människor hade börjat komma in.

– Jag gick ut på gatan där jag hade fri sikt ner mot de brinnande byggnaderna fem kilometer bort och då såg jag södra tornet kollapsa.

– När jag stod där kom en ung kvinna springande. Hon var elegant klädd men jag såg att hon var i chock och jag fångade upp henne precis innan hon sprang rakt in i väggen.

Hon började berätta för Lars Gustafsson och hans kollegor. Hon hade tagit tunnelbanan ner till stationen närmast World Trade Center och mötts av springande människor. Hon förstod inte vad som hänt utan åkte rulltrappan upp till markplanet och såg kroppar som landade på gatan.

Hon tittade upp och såg människor hoppa från de brinnande tornen.

– Jag hade jobbat en kortare period som polispräst hemma i Sverige och fått ett litet hum om krissituationer. Tillsammans i arbetslaget bestämde vi hur vi kunde lägga upp en plan för kamratstöd. Vi beslutade oss för att hålla öppet så länge som behövdes, att hålla gudstjänst varje kväll och försöka strukturera alla samtal som vi hade för att orka.

I slutet av den veckan kontaktades Lars Gustafsson av svenska företag som behövde krisstöd på arbetsplatser i New York. När han och hans fru senare det året återvände till Sverige, bestämde han sig för att vidareutbilda sig till psykoterapeut.

– När jag tänker tillbaka på den där dagen och ser rökpelaren är det en påtaglig känsla av ondska som kommer för mig. Men jag minns också känslan av försoning som människorna på gatorna utstrålade.

– För New York är en plats där hela världen är samlad, människor accepterar och respekterar varandra. Blodtörsten efteråt kom från annat håll.