Demonroman stängde kyrkporten för debutant

Under min trettioåriga karriär har det bara hänt en gång tidigare. Att intervjuobjektet portas från den plats vi valt. Då gällde det författaren Bengt Ohlsson, som utestängdes från Söderbokhandeln i Stockholm på grund av att han i en krönika skrivit ofördelaktigt om butiken.

Nu gäller det debutanten Nanna Olasdotter Hallberg, programledare i Sveriges Radio, dramatiker och skribent på Expressen. 

Samt skönlitterär debutant. 

Hennes roman utspelar sig i Storkyrkan. Det är hon själv som föreslår att vi ska ses där. Eftersom det stora, ekande kyrkorummet inte är en särskilt pratvänlig miljö kontaktar jag församlingen, som snabbt bokar ett samtalsrum för Kyrkans Tidnings räkning.

Ett par dagar senare blir jag uppringd av domkyrkoförsamlingens domprost som förklarar att vi tyvärr inte är välkomna. Han uppger att han har blivit informerad om innehållet i Nanna Olasdotter Hallbergs bok och säger att man av själavårdsskäl inte kan tillåta att vi släpps in. 

"Känns hemskt"

Samma beslut ska därefter komma att gälla alla andra intervjuer som Nanna Olasdotter Hallberg vill göra i samband med boken.

Beskedet chockar henne.

– Det känns hemskt. Jag är själv inte kristen men har stor respekt för Storkyrkans arbete. Jag har själv jobbat där och fått hjälp av tidigare kollegor under skrivandet. 

Domprostens reaktion är känslomässigt begriplig. Men principiellt sett rätt anmärkningsvärd. 

För att försäkra mig om att jag fattat det hela rätt – att saken inte enbart handlar om bokningen av ett samtalsrum, som kan sägas ligga utanför gängse arrangemang – utan gäller kyrkan i sin helhet, skickar jag ett kontrollsms. 

Demoniskt könsumgänge

Syndernas förlåtelse är titeln på Nanna Olasdotter Hallbergs roman. Berättelsen utspelar sig i ett fiktivt arbetslag i domkyrkoförsamlingen. Framför allt två saker står ut. Det ena är det stereotypa persongalleriet. Här finns till exempel den kvinnliga och flummigt progressiva domprosten liksom den äldre medarbetaren som rynkar på näsan när en ny, ung vaktmästare dyker upp i kortkorta kjolar. 

Det andra är närvaron av det demoniska. Storkyrkans medarbetare blir alla besatta, och snart pågår könsumgänge i sakristian, seanser i kryptan och vinorgier på orgelläktaren.

Bokens scener är onekligen vanvördiga.

– Vad betyder ”vanvördig”, undrar Nanna Olasdotter Hallberg.

Vad stereotyperna anbelangar säger hon att de har verklighetsbakgrund; reaktionerna på den kortkorta kjolen är självupplevd. 

När det kommer till demoniska hör det till bokens själva ärende: 

– Vad skulle hända om människor blev sina värsta jag, om en ond kraft svepte in och folk började leva ut sina undanträngda skuggsidor? Det är det jag velat undersöka.

Idén växte fram

Och vad kan vara bättre miljö för att skildra detta än kyrkan? En sfär i det godas tjänst ”som rensat ut de onda element som finns i Bibeln och som tidigare fanns i kristendomen”. 

Nanna Olasdotter Hallberg jobbade som vaktmästare i Storkyrkan i sju år. Det var innan kulturkarriären tog vid. Hon tog betalt, strök korkåpor och städade toaletter. 

Långa perioder kunde det vara lugnt. Det var då idén började växa fram.

– Jag fick tid att fantisera. Jag hade länge tänkt att jag ville skriva något utifrån kyrkan som plats. För mig som inte kommer från en kristen miljö var det fantastiskt att komma till en plats där allt är centrerat kring Gud, något som jag kanske inte förstod vad det var men försökte närma mig. 

Romanen har drag av en skröna. Nanna Olasdotter Hallberg är samtidigt tydlig med att hon velat skriva med allvar. 

– Det handlar om hur man gör i en sekulär tid om man är i behov av tro. Huvudpersonen Laura är i en fruktansvärd situation där hon utsätts för våld av sin pojkvän och hela tiden tvingas förlåta honom. Vad är synd? Vad är förlåtelse? Skrivandet har varit som att doppa en tå i ett helt tankesätt.

Progressivt att prata om synd

I början av processen intervjuade hon, i ett helt annat ärende, Martin Modéus, vid tillfället nytillträdd som ärkebiskop. Han sa då, enligt Nanna Olasdotter Hallberg, att han gärna ville införa syndbegreppet igen. 

– Det gillar jag. Det har funnits en modernisering i kyrkan, där man tvättat bort synden. Det är givetvis viktigt att erkänna till exempel hbtq-personer. Men i en tid som är så fokuserad på maximering och positivism finns det något progressivt i att prata om synd. Om vad man inte bör göra.

Huruvida Nanna Olasdotter Hallberg ska klassas som nybörjare eller förtrogen på religionens område är inte helt givet. Sedan hon var liten har hon utforskat en rad religiösa traditioner. På lågstadiet var hon kristen. Hon har studerat buddism och fornnordisk tro, och har haft både ateistiska och animistiska perioder. 

Samtidigt har hon talat i olika sammanhang om hur hon haft svårt att hitta en personlig tro, även om hon känt en stark längtan efter sammanhang och gemenskap. 

Religion som en lek

Trots sin bakgrund kan hon framstå som andligt obevandrad. När hon i den nya säsongen av podden Sökarna hör Eric Schüldt berätta om överlåtelsen, en grundtanke inte bara i kristendomen, blir hon häpen. Idén att människan kan lägga det hon själv inte kan förlåta i Guds händer  – den har hon aldrig hört talas om, trots sju års anställning i Svenska kyrkan.

Över Nanna Olasdotter Hallberg finns ett drag av att det där med tro är ett slags rollspel och att andligheten är lajvad. När hon för en tid sedan skrev i Expressen om hur hon försökt närma sig islam blev hon kritiserad för att vara just ytlig.

Hon har själv beskrivit religion som en ”vuxenlek”. 

– Religiösa ritualer liknar väldigt mycket teater, säger hon. De är besläktade med dramatik. Det innebär inte att religion är mindre på allvar, eller att tro skulle vara tramsigt. Jag tycker det finns något fint i att man kan närma sig de allra svåraste frågorna med en lekfull touch. 

"Demonen ute efter gemenskap"

Nanna Olasdotter Hallberg konstaterar att hon nog är ett barn av sin tid. En generation som aldrig blev fostrad in i religion men som ändå håller på med praktiker som astrologi och medium. Det är både utforskande och famlande. Både individualistiskt och gemenskapslängtande. 

Precis som demonen själv, den som tar plats i Syndernas förlåtelse. I boken är den en egen karaktär som utvecklas under berättelsens gång. 

– Demonen är ute efter gemenskap. Den bär på egna synder från det förflutna och vill ställa saker till rätta. 

Förlåtelsens mysterium kvarstår dock. Tanken på gudomlig förlåtelse är underbar, säger Nanna Olasdotter Hallberg. Men precis som bokens huvudperson Laura, som till slut upphör att förlåta sin sambos våld, har hon upplevt att det kan finnas en upprättelse i att inte förlåta. I att säga ”här går min gräns”. Är det rätt att tänka så, undrar hon.

Hon säger att hon ger ut boken med förhoppningen att få lära sig mer om kristendom och oroar sig nu för att Storkyrkans stängda dörr kan få negativa konsekvenser för möjligheten till vidare samtal.

– Det hela känns supertråkigt och verkligen inte vad jag hoppats på. Tvärtom vill jag prata mer om kyrkans och trons roll i våra liv. 

Skulle du ställa upp på ett scensamtal med Storkyrkans domprost?

– Ja, det skulle jag gärna göra.