När Ruya Setto som åttaåring kom till Sverige var det med ett tungt bagage. Hon hade levt i konstant rädsla för krigets bomber, sett sin mamma försvinna i lymfkörtelcancer och senare sin pappa lämna Irak under hotet att konvertera till islam eller dö. Hon hade utsatts för dagliga slag från storfamiljens kvinnor och ännu värre övergrepp i skolan.
– Att till slut få komma till Sverige var en enorm lycka eftersom pappa sa att man inte slog barn här.
Men de höga förväntningarna grusades snabbt och den första perioden i Linköping minns Ruya som mörk, tyst och ensam. Från att ha levt ständigt omgiven av människors prat, rörelser och ompysslande händer hade familjen nu endast en vän. Styvmammans svåra psykiska sjukdom lämnade åttaåriga Ruya med ett stort ansvar för klädtvätt, städning och disk. Här började hon sin kamp för att få vara den hon är.
– Jag ville vara bekvämt klädd och leka. Här fanns äntligen möjligheten att baka sandtårtor, gunga och åka rutschkana, men min styvmamma tyckte jag var för gammal för sånt.
Redan andra dagen i Sverige gick Ruya till Berga kyrka.
– Jag hade ingen aning om vad de sa till mig, men nickade och log, fick en familj och en trygghet. De visade att det jag sa betydde något och jag fick ta nattvard som de andra. När saker inte funkade hemma blev kyrkan inte bara mitt andra utan mitt första hem.
Hennes familj är katoliker, men besökte Svenska kyrkan som en del av integrationen. Det hjälpte åttaåriga Ruya att ta ett av sitt livs största beslut.
– Jag såg att kvinnor kunde bli präster och ville göra för andra vad de gjort för mig, vara den som välkomnar folk med kramar. Där började mitt kall.
Men inom den egna kulturella gruppen utsattes Ruya för hårda angrepp för att hon bröt mot de kvinnliga normerna.
– Jag fick höra att jag behövde banta, hade rufsigt och fult hår eller borde raka mig under armarna. Det var också kommentarer om att jag hade breda höfter och axlar eller stora bröst.
När Ruya i dag ser på sig själv som barn känner hon stolthet.
– Hon var uppkäftig och tvingade sig in bland männen för att diskutera djupa teologiska frågor. Jag vill ge henne en kram och säga att hon är duktig.
Under åren har Ruya fått ta många fajter på grund av valet att bli präst.
– Både invandrargubbar och kvinnor har ifrågasatt att jag ska stå vid altaret med mens och ta i brödet eller predika som gravid.
Men i stället för att som åttaåringen bli arg och slå näven i bordet har Ruya lärt sig en effektivare metod – att möta motståndet med kärlek. På högstadiet började hon sätta sig ner på huk för att som med ett barn prata med dem som ifrågasatte henne.
– Jag förklarade att Gud skapat oss alla till sin avbild och att inte heller manliga präster hade funnits utan mensen. Jag tackade för att de tagit sig tid att prata, gav dem en kram och bad dem be för mig. Det vände på saker och jag insåg att kärlek gör någonting med människor.
Under åren har Ruyas kall vuxit mer och mer. Vid sidan av alla ifrågasättanden har människor i kyrkan, vänner och lärare bekräftat att hon passar för uppgiften.
