Så använder prästerna Herrens bön

Den nya kyrkohandboken som antogs av kyrkomötet 2017 anger Vår Fader som huvudalternativ, det är den enda som finns med i själva agendan. Därmed borde valet vara klart – texten till Fader vår finns visserligen också i handboken, men tas upp som ett alternativ att använda ”utifrån pastorala behov”.

Handboken är också det argument för att använda Vår Fader som många hänvisar till i de över 1 100 kommentarerna till frågorna i enkäten (många har kommenterat flera frågor).

Det finns fler argument som tas upp. Många hänvisar till uppmaningar från biskopen eller beslut av kyrkoherde, prästerna i pastoratet eller av kyrkoråd/församlingsråd. Besluten har ofta tagits långt tidigare än 2017 när handboken antogs, ibland redan 1981 när översättningen av Nya testamentet, NT81, kom.

De svarande uttrycker ofta solidaritet med kyrkan och fattade beslut, även när de kallas påbud eller order som man måste rätta sig efter, trots att ”alla” man möter tycks föredra Fader vår.

”Själv hade jag föredragit den så kallade gamla, men vill vara lojal. Det känns egentligen inte bra. Besökarna vill absolut, de flesta, ha den gamla. Detta gäller i lika hög grad yngre människor”, skriver en präst. Det finns emellertid svarande som anser att det förekommer att ovana lika gärna väljer den nya.

Trots handbok och direktiv uppger 28 procent av prästerna att de använder bägge översättningarna. En mycket vanlig hållning är att Vår Fader används i alla huvudgudstjänster och oftast vid veckomässor, och inte minst i konfirmandundervisningen. På äldreboenden används oftast Fader vår.

Vid kyrkliga handlingar är variationerna stora. Ett vanligt syfte är att minska gudstjänstdeltagarnas osäkerhet inför nya och okända inslag. I många kommentarer uppges därför att man använder Fader vår vid begravningar om de anhöriga vill det. Men följsamheten hos prästerna skiljer sig åt. Många frågar regelmässigt de anhöriga, andra använder Fader vår bara om de anhöriga själva tar upp det och uttrycker starka önskemål om den bönen.

Vid dop och vigsel är det också vanligt att man frågar dopfamilj och vigselpar. Oftast väljer de då Fader vår, men inte enbart. Att fråga ”är ofta ett bra sätt att få igång en teologisk diskussion med brudparet”, skriver en präst.

Men inte alla överlåter valet till de berörda: ”Dop och vigsel är forum för utbildning så då ska den nya nötas in”, skriver en präst. En del präster uppger att de väljer Vår fader vid dop, eftersom det är den version som barnet kommer att möta resten av livet. Detsamma gäller för vigselpar eftersom allt fler av dem också har lärt sig den ”nya” versionen – många präster påpekar att den knappast kan kallas ny längre, andra att de själva är yngre än bibelöversättningen (NT81) som ligger till grund för bönen.

Det är en övergångsfas som jag ser det tills 80-talisterna är uppe i pensionsåldern. Då tror jag den nya kommer vara vedertagen.

Språket i Vår Fader är modernare och lättare att förstå, anser många präster – man vill inte att kyrkan ska verka museal. Formuleringen följer också NT81 och anses ligga närmare grundtexten. Många har problem med enskilda formuleringar, men det gäller både Fader vår och Vår Fader. Orden frestelse respektive prövning är det svåraste hindret.

Ett återkommande argument för Vår fader är att kommande generationer ska få en mer begriplig översättning. ”Om vi inte använder den i princip uteslutande … kommer aldrig barn och unga lära sig den”. En präst uppger att församlingen bytte till Vår fader i och med nya handboken, och att det har fungerat ”mycket bra och nästan ingen har protesterat.” En hel del svarande säger att ovana ofta inte kan skilja de bägge versionerna åt. ”För de ovana spelar det ingen roll, alltså tar jag den nya”, uppger en präst.

Fader vår används fortfarande, men i olika grad. Ett mindre antal svarande konstaterar att församlingen aldrig har börjat med den nya översättningen, eller medvetet valt den gamla – en präst uppger till och med att man bytte från Vår fader till Fader vår efter önskemål från församlingen. Det finns också präster som helst skulle använda Vår fader – i synnerhet för konfirmandernas skull – men där kyrkoråd och kyrkoherde har bestämt att man ska behålla Fader vår.

”Det är bara de allra flitigaste /gudstjänstbesökarna/ som kan den nya och även många av dem föredrar den gamla”, anser en präst, och får medhåll av fler svarande. Fader vår är språkligt och teologiskt bättre, anser en del präster, men framför allt är den bekant för fler gudstjänstbesökare. Därför väljer många Fader vår vid andakter på äldreboenden för att åhörarna känner igen den och kan följa med i orden. ”Att ta ifrån människor deras bön som de kan och tycker om är, som jag ser det, ett väldigt övertramp från kyrkans sida”, skriver en präst.

Men också i gudstjänsten blir besökarna utestängda när Vår Fader används, anser andra: ”Den enda bön vanligt folk kan – och den enda rest av kristendom som över huvud taget finns kvar – är den gamla översättningen. Att ta bort den är att beröva dem det enda de är bekanta med.” I flera svar sägs emellertid att inte ens kring Fader vår finns någon kollektiv kunskap längre – ”ytterst få” kan den numera, och de blir allt färre.

Och en präst drar slutsatsen: ”Jag önskar att vi kunde stryka den nya översättningen, eftersom majoriteten av de ungdomar som lär sig den nya, aldrig kommer att använda den och eftersom den gudstjänstfirande församlingen är uppväxt med den gamla och längtar efter den.”

Vad tycker prästerna om att bägge versionerna används? Vissa ser inga problem i det, andra anser att det blir rörigt och att man borde vara konsekvent och bara ha en version – och några skulle föredra en helt ny och bättre översättning. Det ses också som ett problem av vissa att det skapas en klyfta mellan vanliga gudstjänster och kyrkliga handlingar genom olika användning, och mellan de som kan Fader vår och de som kan Vår fader – bönen kan inte längre bes unisont.

Två näraliggande översättningar förvirrar och gör det svårt att be utantill, tycker en hel del svarande. Några präster uppger att de själva blandar ihop formuleringarna och måste se till att alltid ha bönen i text.

Kyrkan befinner sig i en övergångsperiod då bägge versionerna används, skriver en del präster. De pastorala skäl som motiverar Fader vår skulle då så småningom försvinna. En fråga de ställer sig är då hur länge det dröjer. En präst skriver:

”Det är en övergångsfas som jag ser det tills 80-talisterna är uppe i pensionsåldern. Då tror jag den nya kommer vara vedertagen.”