Skogen är tyst och stilla. Regnet har precis upphört och allt fortfarande är fuktigt. Myggen vågar sig fram.
För den grupp av män, och några kvinnor, som precis stigit av bussen och gett sig in i skogen är detta hemma. Bakom exkursionen står Egendomsförvaltningarnas samarbetsorgan (ENSO) och människorna i gruppen kommer från alla stift och är på olika sätt involverade i kyrkans skogsförvaltning. De reser tillsammans för att besöka de försök med hyggesfri avverkning som Svenska kyrkan genomför på några platser i Jämtland.
Lättare att veta vad som var rätt förr
Det här är personer som i många fall arbetat i decennier med skogen, och som länge gjort det relativt obemärkt. Nu befinner de sig plötsligt i fokus för miljö- och klimatdebatten.
– Det var lättare att veta vad som var rätt och fel som skogvaktare för fem år sedan.
Det säger stiftsskogvaktare Fredrik Sätter, Härnösands stift, som leder exkursionen och nu står på en stubbe och talar inför gruppen. Han berättar om dagens utmaningar, som att en rapportering av en tretåig hackspett kan omkullkasta avverkningsplaner. Många nickar igenkännande.
Men det han främst beskriver är försöken med andra avverkningsmetoder än trakthygge, det skogsbruk som ger stora kalhyggen.
Högre kostnad för varje avverkat träd
På denna plats har man använt sig av så kallad blädning, som är en form av gallring där större delen av skogen lämnas intakt. Spåren av avverkningen utgör en smal linje av stubbar, men känslan av att man befinner sig i en skog är intakt. Och marken är fortfarande täckt av lingon- och blåbärsris med övermogna bär.
Men det har ett pris. Avverkningsmetoden är inte alls lika effektiv, vilket innebär en betydligt högre kostnad för varje avverkat träd.
– Det krävs tre gånger så mycket yta för att få ut samma mängd virke som vid trakthygge och dessutom sjunker tillväxten på lång sikt, säger Fredrik Sätter.
Gruppen går in i bussen igen, denna gång med destination till en annan skog där stiftet experimenterar med hyggesfria metoder.
Lyhörda för nya metoder
Max Enander är stiftsjägmästare och han förklarar att försöken är viktiga. Metoden trakthygge är väl utforskad, man känner till fördelar och nackdelar. Alternativen vet man mindre om.
– Om vi svänger om till något helt okänt så kanske vi ser effekten om 30 år, och först då inser vi om vi gjorde rätt eller fel. Om det blir fel så är det katastrof. Vi deltar aktivt i försök och är lyhörda för nya metoder, men vi kan inte ställa om i stor skala innan effekterna är kända, säger han.
Trakthygge har totalt dominerat 1900-talets svenska skogsbruk. Max Enander berättar att i ett äldre skogsbruk valde man ut de mest värdefulla träden för avverkning, och lämnade resten, så kallade dimensionshuggning. Det var en metod som gav relativt låg tillväxt i skogen, och under 1900-talet uppmuntrade staten skogsägare att övergå till att kalhugga och därefter plantera ny skog.
– Det fick till följd att vi har dubbelt så mycket virke i skogarna i dag än i början av 1900-talet. Så på så sätt lyckades staten med sina ambitioner, säger han.
Skogsbruk - en komplex fråga
Han, och flera andra i gruppen, vill lyfta fram att frågan om skogsbruk är komplex. Nästan all svensk skog är i dag formad eller påverkad av människan.
– Man slås av att somliga har svårt att förstå och se naturens dynamik. Det som i dag är ett kalhygge är om 50 år ungskog och om ytterligare 50 år ses det som gammal skog. Ett kalhygge innebär inte att skogen är förstörd för alltid, säger han.
Bussen tar av och kör in på en annan grusväg. I detta skogsparti utför Statens lantbruksuniversitet försök på Svenska kyrkans mark. Först ser vi ett försök med en form av blädning som kallas stråkhuggning, där en skogsmaskin har avverkat remsor av skogen men lämnat majoriteten av träden. Skogen avverkas här i etapper, över en längre tid. Det är ett tydligt ingrepp, som ett jack mellan träden med uppriven mark och stubbar. Men det är inget kalhygge.
Irritation: "Det här är också ett kalhygge"
Himlen börjar att klarna och solen värmer när vi går längre in i skogen. Till slut kommer vi fram till en öppen ruta i skogen, där stubbar är de enda resterna av de träd som en gång växte här. Denna metod kallas luckhuggning, och här har skogen delats upp i ett rutnät där en lucka avverkas i taget. Även denna avverkningsmetod räknas till de hyggesfria.
En deltagare höjer sin röst, märkbart irriterad.
– Jag tycker man ska kalla saker för vad de är, det här är också ett kalhygge, säger han.
Och de allra flesta skulle nog hålla med honom, även om det är ett kalhygge i miniformat.
Forskningen om nya metoder bristfällig
Dessa försök kommer nu att följas noga i decennier, för att bland annat utröna hur skogen växer till under dessa förutsättningar, och hur flora och fauna påverkas.
Med på resan är också Gunnar Enander, som leder Svenska kyrkans skogsutredning. Han är införstådd med att forskningen om nya metoder är bristfällig.
– Vi har varit lite yrvakna, och forskningen kommer att leverera först om 15-30 år, säger han.
Skogsutredningen kommer inte att kunna luta sig helt på naturvetenskapen när man rekommenderar hur Svenska kyrkans ska hantera sin skog i framtiden. Men Gunnar Enander menar att det är möjligt att väga in andra faktorer, som andliga och existentiella värden, som kan ge vägledning.
– Vi ska försöka vara ganska tydliga med att peka ut en riktning.
