Så når storpastoraten fler utsatta

I storstäder saknar bara fem procent av församlingarna diakoner, men utmaningarna med migration, ensamhet, hemlöshet och fattigdom är stora. Därför satsar allt fler storpastorat på diakonala samordnare eller strateger. Uppsala pastorat var tidigt med att börja sammanlänka det diakonala arbetet i pastoratets sex församlingar.

– Det som varit bärande är att vi bildat nätverk kring vissa diakonala fokus. Den enskilda diakonen behöver inte känna sig ensam i sina frågor och alla behöver inte var duktiga på allt. Vissa frågor kan lyftas till nya nivåer, vi har till exempel i dag en asylrådgivning, säger Marie Strandgren, dikonisamordare i Uppsala pastorat sedan tio år.

Nätverken arbetar med frågor så som barn och familj, flykting och integration eller frivilligas engagemang. Nätverken organiseras genom en ledningsgrupp och arbetet utgår från Diakonins hus i Uppsala.

– Det är lika tufft att jobba här som någon annanstans, men genom att det finns ett sammanhang finns också en annan styrka. Jag tror att den här utvecklingen är nödvändig. Det går att göra också på landsbygden, gå ihop ett par eller tre församlingar, säger Marie Strandgren.

Även Malmö pastorat har börjat arbeta efter samma modell som Uppsala och anställde för ett år sedan Ninni Smedberg för uppdraget. De första sex övergripande teman som diakoniarbetarna i Malmö kraftsamlar kring är: missbruk, ungas psykiska ohälsa, ideella medarbetare, fondhantering, integration och försoningsarbete. 

–  Det finns vissa områden här i Malmö där det skjutits mycket och där det finns en känsla av otrygghet. En av våra lokala kyrkor har arbetat med ett försoningsarbete genom en särskild modell från Sydafrika. Vi tittar på om det kan vara en pastoral metod.

Det är lika tufft att jobba här som någon annanstans, men genom att det finns ett sammanhang finns också en annan styrka.
– Marie Strandgren

Ninni Smedberg säger att strategiarbetet inte handlar om att spara pengar utan om att stärka och utveckla hela pastoratets diakonala verksamhet. En av de första åtgärderna var till exempel att inventera personalstyrkans kompetenser för att göra det lättare att hjälpa varandra. 

– Våra diakoniarbetare är extremt kompetenta och står i stora utmaningar varje dag. Malmö är en komplex stad med stor tillväxt, utbredd hemlöshet och ett integrationsarbete som är tufft. Det behövs ett helikopterperspektiv.

I Umeå pastorat anställdes Katarina Glas som diakonistrateg för ett och ett halvt år sedan. Även hon tycker att samarbetet är framgångsrikt när det gäller att nå de mest utsatta grupperna.

– Det vi började med handlade om migrationsfrågor och utsatta EU-medborgare. Nu har vi arbetat med ekonomisk utsatthet, där ser vi att vi gör det kvalitativt bättre tillsammans.

Katarina Glas och hennes kollegor i Malmö och Uppsala sitter alla tre med i respektive pastorats ledningsgrupp. Det menar Katarina Glas också har varit en viktig aspekt.

– Diakonin kommer så lätt i skymundan. Alla tycker att den är viktig, men när det kommer till styrning är det lätt att ta den för givet. 

Alla tre strateger vittnar om att det diakonala arbetet i deras pastorat har stärkts. Samverkan har även gjort kyrkan i de tre städerna till en tydligare aktör och samarbetet med kommun, myndigheter och andra organisationer har fördjupats.

– Vi är tydligare som kyrka och vi blir starkare tillsammans. Men vi benämner tydligt att basen för diakonin är församlingen, säger Katarina Glas.