Nu är kvarlevorna efter 25 samer återbördade

Fredagens ceremoni innebar att 25 näveraskar togs emot och sänktes ned i jorden på den gamla kyrk- och marknadsplatsen Gammplatsen i Lycksele i södra Lappland. Ceremonin inleddes med jojk och tal innan kvarlevorna åter sänktes till vila på den gamla kyrkogården.

Återbördandet, eller repatrieringen som det också kallas, är ett samarbete mellan bland annat Svenska kyrkan, Lycksele kommun, Västerbottens museum och Lycksele samiska förening. Särskilt för de samiska företrädarna har frågan stor betydelse. Sametinget har krävt ett återlämnande av samtliga kvarlevor till Sápmi och det samiska folket sedan 2007, men fortfarande finns kvarlevor efter samer på elva statliga museer i Sverige.

Kvarlevor har bland annat samlats in vid utgrävningar, gravplundringar och byteshandel under 1800- och 1900-talet. Detta har ofta skett i rasbiologins namn. Kvarlevorna från de 25 individerna i Lycksele togs upp i samband med en arkeologisk utgrävning i början av 1950-talet, och skickades till Historiska museet i Stockholm för att undersökas. Sedan 2015 har de förvarats hos Västerbottens museum i Umeå.

Förhoppningen är att fredagens ceremoni ska kunna fungera som vägledning för framtida återbördanden. På plats närvarade bland annat Sametingets ordförande Paulus Kuoljok och Katherine Hauptman, chef för Historiska museet.

MARC SKOGELIN/TT

Åsa Nyström, biskop i Luleå stift, var en av dem som höll tal under ceremonin i Lycksele. Hon har även varit med och arbetat för att repatrieringen ska bli verklighet.

- Svenska kyrkan har haft och har ett ansvar för begravningsväsendet.  Vi har brustit i ansvaret när mänskliga kvarlevor förts bort från gravplatser på ett orättfärdigt sätt. Därmed behöver vi vara med nu och arbeta för att de ska tillbaka till den jord där de hör hemma.

Som del i Svenska kyrkans försoning med samerna är återbördandet ett viktigt moment, säger Åsa Nyström. Men hon poängterar att de inte handlar om en återbegravning och att Svenska kyrkan medverkar som en av flera likvärdiga aktörer.

- Begravningsgudstjänsten har redan varit. Detta är ett återbördande i försoning. Därmed är det också en ceremoni där alla ska känna att man får plats, oavsett tro. Hade det varit en begravningsgudstjänst hade jag också varit bundet av handboken och behövt bidra på ett sätt som är ganska styrt.

Men Svenska kyrkans medverkan är ändå som representanter för kyrkan och tron?

- Ja, jag talar om Gud i mitt tal. Det är en ceremoni där vi utifrån våra sammanhang uttrycker oss utifrån vad vi är. Erkänner vår skuld och bidrar med vår önskan.

Processen med att få till stånd återbördandet av kvarlevorna har pågått i flera års tid. Under arbetets gång har två stora hinder identifierats. Det ena är avsaknaden av ett offentligt regelverk, en fråga som Riksantikvarieämbetet nu utreder. Det andra är avsaknaden av offentlig finansiering för återbördande av kvarlevor och därför har Svenska kyrkan varit med och bidragit ekonomiskt till repatrieringen i Lycksele.

- Vi hoppas att den tid det tagit och bearbetningen har bidragit till att vi nu är vid en punkt där framtida återbördande kommer att gå mycket enklare, säger Åsa Nyström.

Vad tror du att återbördandet i Lycksele kan få för konsekvenser för Svenska kyrkans relation med samerna, är försoningen närmare nu?

- Det är ett steg på vägen. Vi har många pågående samtal, inte minst om hur vi ska stärka samiskt kyrkoliv i vårt stift. Det här kan komma att ge impulser, förståelse och energi som inte vi kan förutse.

- Men man ska komma ihåg att Svenska kyrkan har en annan roll nu än när övergreppen skedde. När vi var en stadskyrka hade vi andra redskap, vilket också bidrog till att vi kunde begå de här övergreppen, men nu har vi inte längre de redskapen som behövs för att ställa till rätta. Hela frågan kring mark och land till exempel har vi inget inflytande på annat än att vi kan höja vår röst.

Åsa Nyström lyfter att Svenska kyrkan genom vitböckerna har utrett och erkänt den roll som man spelat i det historiska förtrycket av samerna. Det är viktigt att titta framåt, men också viktigt att inte glömma.

- Återbördandet är också en symbol för på vilket sätt vi har möjlighet att bidra i dag. Vi kan inte lägga rätt huvud vid rätt kropp. Vi lägger dem i den jord de togs ifrån. Det visar också vad vi menar när vi säger ”göra om och göra rätt”. Det handlar om att göra så rätt som vi kan.

Ingrid Inga är ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan och ledamot i Samtinget. Hon beskriver repatrieringen som en upprättelse.

- Det är en så stor andel personer, 25 samer, så är det sänder en tydlig signal till alla museer, institutioner och universitet som i dag har anatomiska samlingar. Och till Sveriges regering, som jag upplever som väldigt passiv.

Ingrid Inga säger att Svenska kyrkans agerande har spelat stor roll i erkännandet av de historiska övergreppen mot samerna och även i arbetet för att de person som grävdes upp under 50-talet nu återigen vilar i jorden där de en gång begravts.

- Svenska kyrkan har varit pådrivande, i Lyckseleprocessen men också gentemot regeringen. Jag måste ge dem en eloge för att de förstått innebörden av återbördandet till en viloplats. Man måste återbörda, annars kommer man inte komma närmare en försoning och kan inte göra upp med den rasbiologiska synen man haft på samer.

Hur skulle du säga att relationen mellan Svenska kyrkan och det samiska folket ser ut i dag?

- Det finns många positiva åtgärder som Svenska kyrkan tagit de senaste åren och som kommer få betydelse för det samiska folket. Svenska kyrkan är med och stöttar ratificeringen av ILO-konventionen 169, som kanske inte syns så mycket utåt men som är oerhört viktigt.

Vad finns kvar att göra framåt?

- Jag tror att det behövs en process internt inom Svenska kyrkan, med vitböckerna som grund, så att de får större spridning på alla nivåer inom kyrkan.

För att förbättra och fördjupa relationen mellan kyrkan och samerna behöver samiska kulturen, språket och andligheten bli en tydligare del av Svenska kyrkans verksamhet, säger Ingrid Inga. Just den samiska andligheten är ett område som Samiska rådet nu arbetar kring.

- I november ska vi ha en workshop i Uppsala där vi bjuder in forskare för att visa vad den samiska andligheten kan tillföra Svenska kyrkan. Det finns till exempel en koppling till klimatförändringarna eftersom den samiska andligheten är väldigt knuten till naturen och hur naturen mår. Så man kan berika varandra.

MATILDA LJUNGKVIST

Försoning är den enda vägen framåt, men den kostar pengar. Svenska kyrkan på nationell nivå måste fortsätta ta ansvaret för processen, anser Nils Johan Labba, lägerchef för det samiska konfirmationslägret.

– Det är alltid den som förtryckt som måste driva försoningsprocessen om den ska vara trovärdig. Nationell nivå under ärkebiskopens ledning har varit mycket bra i det arbetet, men det måste fortsätta. Jag hoppas att nationell nivå fortsätter hjälpa Luleå stift med finansieringen av det samiska konfirmationslägret, säger Nils Johan Labba.

Tidigare i somras sattes rekord vid konfirmationen i Burträsk kyrka, 65 samiska ungdomar konfirmerades. I år sköt nationell nivå till 1,1 miljoner kronor för att alla ungdomar på väntelistan skulle få plats. Merparten av lägerkostnaden står Luleå stift för. Men i fjol och i år, i takt med att allt fler vill vara med på lägret, har kyrkokansliet bidragit med pengar.

– Vi börjar nå taket för att kunna hålla till på Edelviks folkhögskola i Burträsk, säger Nils Johan Labba. Eftersom vi redan är så många delade vi upp gruppen i två delar, ena halvan var på Edelvik och andra halvan på Jäckviks fjällgård och så samlades vi inför konfirmationen.

En arbetsgrupp ser över framtiden för hur konfirmationslägret ska se ut fram till år 2024. En viktig fråga är till exempel hur ungdomarna ska få en naturlig ingång till sin hemförsamling efter konfirmationen. Oftast återknyter de till konfirmationslägret som ledare, inte till kyrkan på hemorten.

Troligen blir Nils Johan Labba, med rötter i Laevas sameby i Kiruna kommun, slöjdare till vardags och även ledamot av Sametinget och i Samiska rådet i Svenska kyrkan, lägerchef även nästa sommar.

– Vi räddades på målsnöret av nationell nivå i år, kan man säga. Det är ju inte meningen att Luleå stift ska gå i bankrutt för att lägret är så populärt. De samiska frågorna, urfolksfrågan, ligger på nationell nivå. Det finns samer i alla stift.

Under två veckor arbetade ledare och konfirmander med den samiska kulturen och språket, den samiska frälsarkransen och identiteten som samer tillsammans med andlighet och kristendom.

– I de pass vi håller betonar vi försoningen som väg framåt men går självklart igenom det förtryck som samhället och kyrkan utsatt det samiska folket för, säger Nils Johan Labba.

– Den enda vägen framåt är försoning, det går inte att vara arg eller lyfta arvsskulden. Det hjälper inte. Men försoningen är ett progressivt arbete som kostar pengar i form av aktivt stöd från Svenska kyrkan.

Ett exempel där stödet skulle kunna vara tydligare är repatrieringen, säger han.

– Jag vet att bland annat Lycksele sameförening gått på knäna för att få till fredagens repatrieringsceremoni. Så ska det inte behöva vara. För att något ska vara allvarligt menat måste stödet vara tydligt och i reda pengar. Men det innebär ju samtidigt att pengarna måste tas någonstans ifrån, vilken verksamhet ska då stryka på foten?

Nils Johan Labba tycker att unga samers medvetenhet om sitt ursprung, identitet och arv minskar.

– Det är väl en konsekvens av den internet-era vi lever i. Kunskapen blir sämre och sämre. Det är bland annat därför jag är aktiv, för att motverka den trenden. Samhällets okunskap i stort är extrem. Att möta svenska politikers och kommunarbetares okunskap i den samiska frågan är svårt.

KAJSA SÖDERBERG