Drottning Silvia får styrka av sin tro

Gustav Adolfsdagen 2023. På Drottningholms slott är de stora utekrukorna fyllda med alunrot i dämpade hösttoner. Gångarna i parken är räfsade från löv och redo att ta emot de första snöflingorna. Allt är stilla, från de unga soldaterna i högvakten till de sista bladen på träden.

Dagen innan har en konsert getts i Drottningholms slottskyrka, en punkt som markerade starten på drottningens födelsedagsfirande.

– Konserten var fantastisk, ­säger drottning Silvia, särskilt Händel. Tankar kom till mig och utvecklade sig som de gör när jag lyssnar på vacker musik.

47,5 år som Sveriges drottning

I salongen där vi sitter, i kungaparets privata våning, är sidengardinerna mossgröna och prydda med drottningens monogram, två S som krokar i varandra. Soffans hörn görs mjuka av två sidenkuddar i rosa ton med broderade liljekonvaljer och monogrammet igen. Kuddarna är en gåva från handarbetande hovdamer som inspirerats av drottning Louises hovdamer – som broderade en hel fåtölj till sin drottning.

Här, säger drottning Silvia, i det som var Gustav III:s lekrum och så småningom hans arbetsrum, tas gäster emot. Här äts lunch och middag på våren och sommaren eftersom ljuset flödar in så vackert. Utsikten över slottsparken, särskilt när fönstren öppnas, låter naturen komma nära. När vintermörkret faller, flyttar kungaparet sina måltider till gamle kungens matsal.

Ett långt yrkesliv stämmer till eftertanke för alla som upplevt mycket på sin vandring och att summera 47,5 år som Sveriges drottning ger perspektiv.

Tänker ofta på statsbesöket i Jordanien

Men snarare än att bara blicka bakåt vill drottning Silvia lyfta allt det som hon tycker är viktigt. Viktigt att säga och göra, kämpa för och uppmärksamma. För det är en svår tid vi befinner oss i och på samma sätt som drottningen alltid gjort, vill hon använda sin röst för de humanitära frågorna.

– Det är allvarligt nu, det är sant. Jag tänker ofta tillbaka på statsbesöket i Jordanien för ett år sedan. Vi besökte staden As-Salt som är unik vad gäller religiös ­tolerans.

– Jag kommer aldrig glömma det här. Vi vandrade i den trånga staden och det blev brantare och brantare. Så kom vi till en ­moské och mittemot var en kyrka. Ur moskén kom imamen och ur kyrkan kom prästen, de gick mot varandra, hälsade på varandra. I 200 år har de bevisat där att det går att existera sida vid sida, med olika religioner. Det handlar om respekt och tolerans. Att det är möjligt beror på de människor som försöker. Det finns inom var och en, bara man vill.

Drottningen växte upp i en ­familj med en luthersk-evangelisk pappa från Tyskland och en katolsk mamma från Brasilien. Hur var det?

– Det var fint. Mina föräldrar var väldigt respektfulla mot varandra så det var inga problem hemma. Vi gick till katolska kyrkan eller den evangeliska kyrkan.

Mamma från djupt troende katolsk familj

Men innan det blev enkelt var de olika kyrkotraditionerna en angelägenhet som behövde hanteras, säger hon.

– Mamma kom från en djupt troende katolsk familj och hon fick lova att eventuella barn skulle bli katolska. När min äldste bror föddes kände även min far att det var en stor fråga. Han sa att det inte var så lätt för honom heller. Med en släkt med åtta präster inom det som då hette Altlutherische Kirche var det också en stor sak. De kunde inte riktigt komma överens. Min morfar frågade lite försynt min mor om hon inte ville låta döpa sitt barn. Om det händer något, är det viktigt att barnet är i Guds händer, sa han.

Drottningens mor Alice landade i en kompromiss. Det första barnet skulle döpas katolskt och nästa evangeliskt. Men det blev ohållbart att ha det så, vilket gjorde att alla fyra barnen kom att bli evangeliskt döpta.

"Tron gav min bror mycket stöd"

Det visade sig dock att de katolska släktingarna uppfinningsrikt och i hemlighet hade agerat själva. På en familjefest, när familjen Sommerlath flyttat tillbaka till mammans hemland Brasilien efter kriget, fick mamma Alice veta att brodern som liten på 30-talet tagits på promenad av de brasilianska släktingarna. På den promenaden hade brodern döpts katolskt.

– Min äldste bror är säkert den ende som blivit döpt både katolskt och evangeliskt, säger drottningen och skrattar innan hon blir allvarlig. Hon berättar att brodern som ung pojke upplevde svåra saker under kriget och efter krigsslutet, sådant som han lyckades med ”kanske bara med Guds hjälp”.

– Omständigheterna var mycket svåra. Tron gav min bror mycket stöd.

Ett rikt böneliv

Respekten för varandras olikheter i hennes familj, och tillgången till två kulturer och två kyrkotraditioner har berikat henne, förklarar hon. Den kontakten har hjälpt henne i rollen hon kom att få i Sverige.

Drottningens egen gudstro har legat som en trygg klangbotten sedan barnaåren och bönelivet har varit rikt. Som liten bad hon aftonbön på tyska, den var viktig, och den första svenska aftonbönen hon lärde sig blev Gud som haver barnen kär.

Kronprinsessan fick en egen bönbok, Victorias bönbok. Drottningen önskade en samling böner som också talade till barn som hade föräldrar med annan bakgrund än den svenska. Så småningom kom även den egna bönboken, Drottning Silvias bönbok, där hon berättar om bönens betydelse för att bearbeta upplevelser och få tankar om hur man går vidare.

– Det finns situationer som inte är lätta och man kan hitta svar som passar en själv och den situation som man just står i, kanske ett sorgebesked. Många kloka människor har skrivit ner sina tankar och böner, och den boken återvänder jag till.

Psalmen som betyder mycket för drottningen

Hon tycker att bönen varit ett fint sätt att göra tron verklig och nära i de egna barnens liv och hon har fortsatt tala tro och be tillsammans med barnbarnen.

Gudstjänst firar hon var hon befinner sig. Det kan vara i Slottskyrkan i Stockholm, i Uppsala domkyrka eller i andra kyrkor.

Hon njuter av kyrkomusik och har särskilt en psalm nära sitt hjärta. När hennes föräldrar gick bort sjöngs Lutherpsalmen Ein feste Burg ist unser Gott, på svenska Vår Gud är oss en väldig borg, psalm 237 i Svenska psalmboken.

– Den psalmen har varit en stor tröst för mig.

Talade trosfrågor med sin farbror

Drottningens farbror Ernst Sommerlath var präst i Leipzig, i dåvarande Östtyskland. Hon beskriver honom som en man som fick ett rum att stanna upp när han kom in, hans utstrålning var stark. Redan när Lutherska världsförbundet bildades i Lund 1947 var han med. Drottning Silvia tyckte mycket om att tala trosfrågor med sin farbror som också var Lutherkännare.

– Det var alltid spännande att tala med honom och han var en fantastisk person, klok. Det kan hända att jag i tanken även sedan han gått bort talat med honom i mitt inre, om familjära stora frågor. Vad skulle han ha gjort?

– Han var dekan vid universitetet i Leipzig och han präglade studenternas framtid och kyrkan i DDR. Det var inte alltid lätt i DDR, men han lyckades – med huvud och hjärta.

En svår period

1968 lät dåvarande DDR-ledaren Ulbricht spränga universitetskyrkan i Leipzig där Ernst var präst.

– Det var naturligtvis en stor sorg, helt förfärligt. Det var DDR, på den tiden.

En söndag, berättar drottning Silvia, hade DDR-regeringen bestämt att barnen skulle vara i skolan, fastän de egentligen var lediga. Farbror Ernst skulle predika i Thomaskirche, där en inte helt okänd kyrkomusiker, JS Bach, verkade på 1700-talet. Skolbarnens föräldrar var mycket ledsna och upprörda och ville att barnen skulle få följa med till kyrkan. Förgäves.

– Då bestämde sig andra präster i hela DDR att hålla samma predikan som Ernst i Thomaskirche. Vi var där den söndagen och jag minns att man kunde höra en nål falla. Egentligen tänkte man hela tiden, nu kommer Volkspolizei och hämtar honom. Men det gick bra. Det var en väldigt svår period.

– Dessa präster var väldigt modiga.

Vill göra något för barnen i Ukraina

1999 grundade drottning Silvia organisationen Childhood med visionen att alla barn har rätt till en barndom fri från sexuella övergrepp, exploatering och våld. Drottningens önskan var att snart kunna lägga ner organisationen för att den inte behövdes. I dag står det klart att målet är långt från uppfyllt.

1 300 projekt har möjliggjorts tack vare Childhood världen över. Inför födelsedagen är det barnen i krigets Ukraina hon vill sätta fokus på.

– Jag vill göra något för dessa barn. Childhood har åtta projekt i Ukraina och jag hade hoppats att på plats kunna se hur det går för dem. Det var tyvärr inte möjligt. I oktober ordnade vi därför en konferens i Warszawa dit de ansvariga för projekten i Ukraina kunde resa.

Önskar bidrag till insamling i 80-årsgåva

Drottningen lyser upp när hon berättar om de två damer som i 20 timmar kört med buss för att komma fram till Warszawa när inget tåg fanns att ta för dem. Alla förenades i viljan att berätta och byta erfarenheter.

– Det är en hjärtskärande situation i Ukraina. En del säger 20 000 barn, en del 100 000, man vet inte hur många, har försvunnit. Barn har fått veta att deras föräldrar dött och blivit tillsagda att följa med till Ryssland, de får nya namn. De barnen kan man aldrig hitta igen. Stackars föräldrar och barn, ja vad gör man? Det är en stor sorg, verkligen en katastrof.

För att hjälpa barnen i Ukraina önskar hon sig i 80-årsgåva bidrag till insamlingen i Radiohjälpens och Världens barns regi. Det skulle vara den bästa presenten. 

I Sverige lever barnen långt från krigets fasor, men utanförskapet även i vårt samhälle kan innebära stora utmaningar. Vad tänker drottningen om Sverige och integrationsfrågorna?

– Längre tillbaka kom många till Sverige, från länder som Grekland och Jugoslavien. De arbetade och kände sig hemma men hade rötter i utlandet. Det var inte något problem för varken dem eller svenskarna. Att det har blivit svårt nu beror på det oerhört stora antal som Sverige tog emot i den svåra situationen som rådde för några år sedan.

– Jag kommer ihåg när vi kom till Brasilien efter kriget, det var självklart att vi lärde oss portugisiska. Språket öppnar alla fönster och dörrar och är förutsättningen för att komma in i ett samhälle.

"Den kristna idén att hjälpa de som har det svårt"

Drottningen betonar hur fint det var att Sverige försökte hjälpa så många människor under den stora flyktingvågen 2015.

– Det var fantastiskt, och det är ju också den kristna idén att hjälpa de som har det svårt.

Vid sidan om barnen är de demenssjukas situation en av drottningens viktigaste frågor.

När hennes egen mamma blev dement växte drottningens engagemang och hon ordnade med mammans flytt till Sverige. Drottning Silvias bror hade fotograferat mammans hem och drottningen lät inreda rum i en lägenhet på Drottningholm, rum som såg ut som hemmet i Tyskland. Det hjälpte mamman att leva tryggt de sista åren av sitt liv.

Lyfter Svenska kyrkans och diakonernas betydelse

1996 grundade drottningen Silviahemmet, en vård- och utbildningsstiftelse som erbjuder utbildning, kurser, certifieringsprogram, dagverksamhet och boende.

– Jag är så glad över att kunskapen ökat i de här frågorna, och att även präster och diakoner numera utbildar sig i demenskunskap vid Silviahemmet. Här finns ett stort hjärta med, präster och diakoner har en stor finkänsla i att bemöta människor. De har en stor förståelse för situationen.

Svenska kyrkans och diakonins betydelse i samhället kan inte nog understrykas, säger hon.

Drottning Silvia invigde nyligen ett sjukhus i den tyska staden Forst, nära polska gränsen, som är en inspirationskälla genom ambitionen att vara den mest demensvänliga staden i Tyskland.

– Tänk själv som demensjuk, vilken trygghet att komma in på en bank och personalen där vet hur du ska bemötas. En enkel sak som att betala på banken är svårt för en dement. Och att hitta hem, att känna sig trygg. Det är så viktigt att vi alla runtomkring lär oss mer om demens för att kunna ge rätt bemötande.

– Att få svar av en dement person utan att ställa frågor, det är svårt. Det behöver vi lära oss. Man kan lirka, berätta en händelse och så svarar de och så har man svaret. Man får använda sin fantasi och goda råd.

En viktig tradition varje år

Idéerna i Forst hoppas drottningen kommer till Sverige också, ”det är något jag arbetar på”.

När Kyrkans Tidning möter drottningen har allhelgonahelgen precis varit. Som vanligt har hon och familjen besökt gravar. Sedan 1920-talet har kunga­familjen en begravningsplats på ön Karlsborg i Brunnsviken i Haga. Den anlades på initiativ av kungens farmor, kronprinsessan Margareta, som var mycket intresserad av trädgårdskonst. Hon ville begravas i naturen och inte i Riddarholmskyrkan. Sedan 1920-talet har därför så gott som samtliga medlemmar av kungafamiljen fått sin sista vila i Hagaparken.

– Vi tände ljus på både min brors grav här i Stockholm och på begravningsplatsen i Haga. Det blir så att jag tänker på min familj när jag står vid kungens föräldrars gravar. Då går mina tankar till mina föräldrar som är begravda i Heidelberg. Att tända ljus vid allhelgona gör vi varje år, det är en viktig tradition. Det är en styrka att känna rötterna.

– Jag kan tänka mig att man känner en oerhörd sorg när man inte kan besöka en familjemedlems grav. Det är något jag tänker på med allt som händer i Ukraina.

Förmågan att göra gott i livet är kopplat till att vara i ett sammanhang där man känner sig omtyckt. När kände drottningen att hon var älskad i Sverige?

– Redan under de fyra år innan vi gifte oss märkte jag att människorna i Sverige var väldigt vänliga, avvaktande förstås, men vänliga. Sedan när vi gifte oss var det underbart hur varmt, fint och öppet jag togs emot. Det var en stor lycka och jag är mycket tacksam för det.

Vilka möjligheter har livet som drottning inneburit, till exempel?

– Sverige gav mig möjlighet att verka för frågor jag tycker är viktiga, humanitära frågor. Jag är tacksam över och ödmjuk inför att ha fått hjälpa, både förstås våra egna barn men även andra barn genom åren.

– Man ska vara tacksam för att man har kunnat hjälpa till, för Sverige i Sverige, men även för Sverige utomlands.

Vad skulle drottningen ha gett sig själv för råd inför livet, som ung flicka?

– Det beror på vilken ålder man tänker sig, men jag tror att jag skulle ha sagt: Var bara dig själv. Var lyhörd, öppen och observant. Och försök gör det bästa, oberoende av situationen.