"I sin sista bok övar han sig själv att tänka på döden"

Skrivsättet Ars moriendi  – konsten att dö – härstammar från 1400-talet. Det var handböcker i döendet i avsikt att hjälpa den döende att avsluta sitt liv och förbereda henne på livet efter detta. Detta kan dock ingen annan skriva. Det kan enbart den som varit där. Den som ser döden i vitögat. 

Jag minns hur jag som ung student blev tagen av Harald Wollstads Sjukjournal (1967) i sin avskalade enkelhet. Peter Noll avböjer vid 55 års ålder all cancerbehandling och skriver boken Den utmätta tiden (1989) i avsikten att foga in dödens ofrånkomlighet i livets sammanhang.

Kristian Gidlund var bara 29 år gammal då han fick sitt besked om obotlig cancer. Han använde sin utmätta tid till att förmedla sig via en blogg som sedan publicerades i boken I kroppen min (2013).  Steg för steg tas den unga människans stora revir ifrån ­honom. Till sist blir enbart sängen hans revir och kroppen hans farkost.

Erfarenheterna för en döende är naturligtvis helt olika och ändå lika. Mycket handlar om avsked och försoning.

I en sparsmakad och vacker ­liten bok har Bonniers gett ut Ulf Nilssons sista anteckningar från cancerbeskedet och fram till döden tio veckor senare. Han var synnerligen van att formulera sig i skrift med över 140 böcker för barn och ungdomar. Han vann Augustpriset två gånger, 1994 med Mästaren och de fyra skrivarna och 2002 med Adjö, herr Muffin. Han nominerades även 2006 för barnboken Alla döda små djur.

Han har hjälpt så många barn att tänka på döden och föräldrar att tala om döden. I sin sista bok övar han sig själv att tänka på döden och djuren och naturen finns med nära, nära. Inte bara katten Ludde utan även gråsparven, insekter och mossor. ”Jag är inte bara människa. Jag tillhör nu det levande, allt levande. Det är en större rikedom.”  Mystika upplevelser kan formuleras på olika sätt. 

Kanske vi alla till sist ropar på mamma. Det gör i alla fall Ulf Nilsson. ”Inte tänka på Döden som en gestalt, lieman. Hellre din mamma som hon var då du föddes. (...) Därför är det självklart för mig att det är min mor som kommer och hämtar mig. Som när hon var ung! Vi hjälper varandra till rätta.”  När han tänker på det hinsides: ”Vila i evigheten i Guds, hennes famn.”

Detta är en bok som passar att läsa under fasta och passionstid. Lidandet är nära. Smärtan, blod i kräk och avföring. Hickan. Illamåendet. Utlämnandet.

En av de sista anteckningarna:

Insikt. Alla är som jag. Jag är som alla.

Jesu lidande på korset. En ­parallell till allas våra liv.

Med den blöjliknande kalsongen …