Skildring av Bonhoeffer saknar trovärdighet

Biosalongen var liten, inte minst för att vara i landet där allt påstås vara större. Ändå bara fylld till en tjugondel. Det kom sig att jag såg den nya spelfilmen om Dietrich Bonhoeffer i New York, nära intill vaxdockorna på museet Madame Tussauds. Där står ingen Dietrich-docka, trots att han är mer värd att komma ihåg än så gott som alla som helgonförklarats i kändiskulturen.

Filmen börjar i en bekymmersfri barndom. Dietrich ser ut att vara åtta och blir jagad av sin äldre bror på den välbeställda familjens gröna, solkyssta ägor. Pappa psykiatern skrockar hjärtligt. Världen är bara vacker, men kontrasten mellan ljus och mörker finns i alla hjältesagor. Klipp till: en 39-årig Bonhoeffer på en buss en grådaskig dag, på väg mot sin död i koncentrations­lägret i tyska Flossenbürg. 

Innan dess har han studerat teologi, och slutfört sina doktorsstudier vid 25 års ålder – för ung för prästvigning. Han beger sig därför till New Yorks teologiska ­seminarium, Union Theological Seminary, för vidare studier. Fortfarande finns där en professur inrättad till hans minne. Många som har studerat teologi i Sverige under senare år har läst teologen Serene Jones som i dag verkar som rektor vid samma högskola. 

I New York skildras ­Bonhoeffer som en trött student, som helst tillbringar sin tid på jazzklubbarna och gospelgudstjänsterna i baptistkyrkan i Harlem. I de svarta kvarteren och ­kyrkorna möter Bonhoeffer systematisk orättvisa – verklig, våldsam, tvingande, men inte desto mindre skapad och upprätthållen av människor.

Men självklart är hans motstånd mot den tyska national­socialismen och nazismen filmens huvudärende. Det är en historia värd att skildras, och det bra. Här är resultatet en stundvis mycket spännande politisk thriller, men allra mest en studie i hur Hollywood kan förvränga även den mest äkta förlaga till en kavalkad av klichéer. 

Den största missen är inte ­huvudrollsinnehavaren ­Jonas Dasslers insats, utan ­manuset. Bonhoeffers repliker är för ofta direkta citat tillskrivna, ­eller skrivna av, den riktiga Bon­hoeffer. För karaktären Dietrich innebär det ett stelt porträtt av en man som återger bibelställen som en översittare oftare än han gör det som profet. En skildring som saknar trovärdighet givet det faktum att Bonhoeffer var en andlig ledare vars exempel människor valde att följa med risk för sina liv.

Något av denna man syns där­emot i den näst sista, rörande vackra scenen när Dietrich Bonhoeffer stunden före sin avrättning delar ut nattvard åt sina medfångar och en av de SS-soldater som var med och verkställde hans dödsdom. 

I både lära och liv visade Dietrich Bonhoeffer på skillnaden mellan dyr och billig nåd, och att ett lärjungaskap värt namnet inte kan vara lättköpt. Läxan är: för en fri människa finns bättre och sämre sätt att leva sitt liv.

Men så finns det också bättre och sämre filmer.