Slavoj Zizek förespråkar krigskommunism

Säga vad man vill om den världsberömde slovenske filosofen Slavoj Zizek – tråkig blir han aldrig. Om det brukar heta att det är viktigt att kunna hålla två tankar i huvudet sam­tidigt, så lyckas Zizek alltid tänka en fyra-fem stycken tankar på en gång.

Därför är det ett äventyr att läsa honom, även om man inte alltid håller med honom. Det gäller också den senaste boken, som har den trängande frågan Vad kan vi göra när det inte finns någon framtid? som underrubrik.

Det är alltså världsläget det handlar om. Med Rysslands krig mot Ukraina, klimatkatastrofen, övervakningssamhället och de offentliga lögnerna, Israels krig mot palestinierna. Zizek: ”Vi får hela tiden höra att det är fem ­minuter (eller en minut eller rent av tio sekunder) till midnatt, till domedagen för världen, och att nu är sista chansen att avvärja en katastrof. Men tänk om enda sättet att förhindra katastrofen är att utgå från att den redan har inträffat – att klockan redan är fem minuter över timme noll?”

Ja, tänk om det är så. Slavoj Zizek utreder på sitt karakteristiska sätt vad det innebär. Framställningen är givetvis tryfferad med mängder av populärkulturella allusioner, inte minst från filmens värld. Och Hegel, Marx, Lenin och Lacan är i sedvanlig ordning referenspunkter när han bryter staven över slarvigt tänkande och ytligheter hos samtiden, såväl hos den liberala vänstern som hos den populistiska högern. Antagonister på olika sidor av det politiska spektrumet – som till exempel Noam Chomsky och Jordan Peterson – får sina fiskar varma. Särskilt Peterson. 

Men det allvarligaste, hävdar Zizek, är vår egen passivitet. Vi vet vad som måste göras men ändå gör vi det inte. I praktiken lever vi i förnekelse av verkligheten; alla vet exempelvis vilken katastrof den globala uppvärmningen betyder men ingen är beredd att ändra sitt liv för att hindra att det blir ännu värre. 

För det är just det som behövs – att vi ändrar våra liv. Zizek citerar George Orwell: ”Jag måste förändra mig så grundligt att jag nog till sist knappt skulle bli igenkänd som samma person.”

Är vi beredda till en sådan förändring? Mycket tveksamt. Snacka går ju. Under tiden låter vi historien ha sin gång; utsläppen ökar, utanför villorna står två, tre suvar som om ingenting har hänt.  I världen är apokalypsens fyra ryttare pest, krig, svält, död i full verksamhet – och har dessutom fått sällskap av en femte: vi själva.

Zizeks lösning är radikal, så klart. Han förespråkar ett slags ”krigskommunism” av en sort som han menar prövades redan under pandemin. Men då hjälper varken marknad eller parlamentarisk demokrati. Vi, de många, måste helt enkelt vakna. Just som Paulus skriver (och som Zizek citerar): ”Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna.” (Romarbrevet 13:11).

Christer Hugo