Stor uppslutning när vandring hålls mellan kyrkor i Köpenhamn

– En djup glädje över en delad enhet, det känner jag just nu. Och alla dessa människor som går tillsammans är så fint! 

Smitha Prasadam, präst i Anglikanska kyrkan, ser både trött och glad ut. Under tre timmar har hon med 700 andra vandrat mellan kyrkor i Köpenhamn. Från kyrka till kyrka har hon gått och i sin egen, Saint Albans, höll hon andakt med sina kolleger.

– Det är en fantastisk kväll. Vi sänder ut budskapet att vi alla är ett i Kristus. Vi har olika kyrkotraditioner, men vi hör ihop. 

"Gemenskap utöver olikheterna"

Hanne Marie Pedersen-Eriksen från norska sjömanskyrkan kommer förbi på väg till kaffe och kanelbulle som serveras på avslutningsminglet i Svenska kyrkan. Hon tar sig tid att svara på frågan vad hon bär med sig från kvällen:

– Gemenskap utöver olikheterna. En möjlighet för öst och väst att mötas i kristenheten. Det är extra viktigt nu när kriget pågår. Vad gör vi för varandra? Jag tycker att predikan för fred här på slutet var väldigt fin.

Förutom uppehåll under pandemin har kyrkvandringen arrangerats sedan 1955 då den danska delen av Alban- och Sergeijsamfundet började med ekumeniska vandringar för att förena de västliga och östliga delarna av kristenheten. 

Har varit med tio gånger

Kyrkvandringen görs alltid under den internationella böneveckan för kristen enhet vars tema i år hämtades från Jesaias bok: Lär att göra det goda, och var rättfärdiga (Jesaja 1:17).

Kvällen börjar halv sju och Kyrkans Tidning har stämt träff med Thomas Stoor, kyrkoherde i Svenska kyrkan i Köpenhamn. Han kommer med stora kliv och bär på ett processionskors som han lämnar över till den svenske korsbäraren. I en kasse ligger Thomas Stoors alba och stola som ska tas på i varje kyrka. Januarikvällen är rå och fuktig, men kassoken värmer. 

– Nu ska ni få vara med om en unik upplevelse, säger Thomas Stoor som varit med tio gånger men varje år blir lika tagen av vandringen. 

Kirkevandringen kan ses som en tre timmar lång gudstjänst med korta andakter. Likt ett fotbollslag som taggar till inför en match samlas femtontalet präster från metodistkyrkan, norska kyrkan, Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan, rysk-ortodoxa kyrkan, Church of England och danska folkekirken i ett litet rum i Sankt Pauls kirke där allting börjar.

Stor grupp av unga

Återseendets glädje är stor mellan prästerna. Fyra korsbärare spelar en viktig roll i processionen som inleder första andakten.

Den danska prästen med pipkragen är i sin hemmakyrka och en hel svärm av ungdomar i svarta kläder sköter organisationen. Kyrkan är indelad i fyra delar. På bord vid varje avdelning i kyrkan, med färgerna röd, blå, grön och gul, finns agendor för de fyra vandringsgrupperna som går bakom varsin korsbärare. Fyra vägar ska så småningom gå samman hos Svenska kyrkan vid Österport.

När Sarah Adams psalm Naermere, Gud, til dig, naermere dig! når sista versen ”Og er for sidste gang, striden forbi, sjaelen til Himmel-vang löfter sig fri. Evigt da jubler jeg hjemme, min Gud, hos dig, hjemme hos dig” tar operasångarna på läktaren intill organisten i så taket vill lyfta och till och med de ditkommenderade konfirmanderna verkar gripna av stunden.

Faktum är att en stor del av kyrkvandringen består av unga, både konfirmander och yngre vuxna.

Händerna klappar nästan av sig själva

Annabell Feldt är 14 år och ska konfirmeras senare i år, för traditionens skull, säger hon. Hon träffar sin konfirmandgrupp en gång i veckan och med tanke på hur mycket ungdomarna pratar på väg till nästa kyrka är stämningen i gruppen god. Och det är nästa kyrka som blir Annabell Feldts favorit, Köpenhamns första metodistkyrka.

Här i Jerusalemkyrkan sjunger Revelation Gospel Choir så händerna börjar klappa nästan av sig själva och prästen talar om vikten av att sjunga och be och göra gott för andra. När vi går, uppmanas vi att likt ett vandringsfolk fortsätta sjunga ut ur kyrkan.

Den rysk-ortodoxa kyrkan i Köpenhamn är svår att besöka, men i kväll är den öppen och vi fascineras av ikonerna härinne. Den ordinarie prästen har begett sig till Ryssland och det blir ingen andakt. 

I stället berättar en dam om hur Sankt Alexander Nevskij-kyrkan kom till och om banden mellan Danmark och Ryssland, som stärktes av den danska prinsessan Dagmar, mor till tsar Nikolaj II som mördades 1918.

Diskussioner om den rysk-ortodoxa kyrkan

Thomas Stoor förklarade tidigare på kvällen hur diskussionerna inför kyrkovandringen gått. Hur skulle den rysk-ortodoxa kyrkan hanteras mot bakgrund av kriget i Ukraina? Skulle kyrkan hoppas över? Hur skulle markering ske? 

– Det landade i att vi ändå skulle gå hit. Folket är ju inte samma sak som ett lands ledning.

Med tanke på kommentarerna på väg från rysk-ortodoxa kyrkan är kyrkovandrarna på sina håll brydda över besöket. Vad märkligt det kändes, som någon säger innan vi kommer fram till romersk-katolska domkyrkan där ukrainska flaggan vajar utanför.

"En riktigt fin upplevelse"

Rökelsedoften ligger tung från andakten innan grupp röd kliver in. Den katolske prästen skickar med en snabb gest en tydlig uppmaning till några konfirmandgossar att kepsen ska av. Åtminstone en pojke gör som han blir tillsagd och några äldre danska damer säger att det var då på tiden.

Rökelsekaret svängs framför Bibeln och vi hör texten från Matteusevangeliet och biskopen, som sitter på en upphöjd stol under Mariabilden, talar.

Per Poulsen och hans fru är till vardags med i en promenadgrupp, Fredriksberg Gobodies, som bestämde sig för att tillsammans delta i kirkevandringen.

– Jag är inte religiös men jag brukar gå till kyrkan när det är konsert. Det här var en riktigt fin upplevelse och jag är glad att vi kom, säger Per Poulsen innan han förklarar att han är ornitolog och svävar ut i en förklaring om att enkelbeckasin på danska heter dubbelbeckasin på svenska och kan jag tänka mig vad danska dubbelbeckasin heter på svenska? Jo, enkelbeckasin.

Viktigt att göra gott i en tid av krig och konflikter 

I Gustafskyrkan firas avslutningsgudstjänst med predikan och vi är alla gäster hos Thomas Stoor och svenska församlingen. I inledningspsalmen sätts temat med orden Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred, om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

Fader Stephen Platt, rysk-ortodox präst i Oxford och generalsekreterare för organisationen bakom vandringen The Fellowship of St Alban and Sergius, gästpredikar. 

Han lyfter hur viktigt det är att göra gott i en tid av krig och konflikter. Han hoppas att Gud kan ge den fred som världen inte kan ge och avslutar med berättelsen om Mother Maria of Paris, en ukrainsk flykting som kämpade för judar under andra världskriget. En kort tid före befrielsen av Ravensbruck tog Maria en judisk kvinnas plats på väg mot gaskammaren.

Hans ord om ånger, hopp och tro på Gud i en tillvaro som blivit galen visar fader Platts tro på en väg mot godhet, rättvisa och ”vision of God´s beauty”.