Stort behov att bearbeta sorgen efter pandemin

– Vi har börjat ta in anmälningar för grupper som ska starta i nov­ember och där ser det också ut som att det kommer behövas ytterligare en grupp, säger Gunilla Risberg, diakon i Uppsala domkyrkoförsamling och samordningsansvarig för sorgegrupperna i Uppsala.

Svenska kyrkan i Uppsala har under hela pandemin erbjudit fika, samtal och promenader på kyrkogården. Under våren hölls sorgegrupper utomhus eller digi­talt och därför fanns egentligen ingen väntelista när restriktionerna släppte och anmälan till de ordinarie stödgrupperna öppnade i september.

Trots det blev pastoratets tre sorgegrupper för personer som förlorat sin livskamrat och eller annan vuxen anhörig snabbt fulla. Därför startades ­ytterligare en grupp.

Gunilla Risberg berättar att samtalen i grupperna präglas av pandemin.

– Alla har haft begränsningar för hur många som kunnat vara med vid begravningar och minnesstunder och det kanske inte har varit det som man hade tänkt eller som man visste att den som dog hade önskat sig.

– Besöken på sjukhusen har varit begränsade och om någon har blivit sjuk i hemmet har den anhöriga inte fått följa med i ambulansen. Det märks att vi haft en pandemi och att det har försvårat och varit extra jobbigt.

I Uppsala bedriver universitetskyrkan sorgegrupper för unga. Den blev också snabbt full och nästa grupp som startar till våren är redan halvfull.

– De hade också kunnat starta en grupp på engelska, men man har inte resurser att starta fler grupper, säger Gunilla Risberg.

Sjukhuskyrkan har tre zebragrupper för barn i sorg och en grupp för föräldrar som förlorat sin partner.

– Om du har mist din sambo, maka eller make och har barn så har du dels din egen sorg och dels barnets sorg att ta ansvar för på något sätt. Många där upplever att de inte kunnat få det stöd som man i vanliga fall kunnat få. Du har inte kunnat träffa mormor och morfar eller farmor och farfar och annat stöd i samhället har inte heller funnits på samma sätt.

I Lundby församling i Göteborg märks behovet av sorgebearbetning genom ett högt tryck på enskilda samtal vid församlingens samtalsmottagning, berättar komminister Birgitta Westlin.

Hon säger också att pandemins påverkan på sorgeprocessen ofta kommer upp i samtalen inför begravningar. Den särskilda smärta som annars brukar känneteckna samtalen inför en begravning som gäller en ung person märks nu även när det gäller äldre.

– Man bär på sorgen och saknaden, men också på det att man inte har kunnat vara där. Man vet att det beror på pandemin men det finns ändå skuldkänslor i det. Man har gått miste om varandra och har kanske vetat om att den andra haft behov av att ha en där. Om det är någon som har varit dement har det varit väldigt tufft för den andra som inte kunnat vara med.

– Det här förstärker också behovet att se vikten av att vi som kyrka finns med i de här sammanhangen. Att vi har samtalen, finns där och följer upp.

I Lundby församling väntas många besökare till kyrkogårdarna under allhelgonahelgen och Birgitta Westlin är glad över att i år kunna få ta emot sörjande även inomhus i kyrkorna och kapellen.

– Det känns som en väldigt viktig del att vi är närvarande på kyrkogårdarna under ­allhelgona. Det var många som kom förra året och jag skulle föreställa mig att det blir väldigt många nu ­också.