Stort behov av boende i Budapest

Tetiana Scherlinina tatuerade för en månad sedan in den ukrainska flaggan på sitt bröst.

– Ukraina är mitt hemland och jag vill visa mitt stöd under den här svåra tiden, säger hon där hon sitter på en säng i ett hotell i centrala Budapest.

Hon kom till Ungern från staden Dnipro i centrala Ukraina för ett par veckor sedan och träffade då sin syster Vita Karpenko som lämnat landet tidigare. Båda systrarna har flytt med sina barn men har sina män, andra släktingar och vänner kvar i Ukraina.

Boendet på hotellet är tillfälligt. De har fått jobb på en fabrik som tillverkar detaljdelar till bilar i en annan stad i Ungern. Genom arbetet får de en lägenhet men de kan inte flytta in förrän om ett par dagar. Därför bor de nu, som många andra ukrainare i Budapest, i ett hotellrum som ordnats fram av Act Svenska kyrkans partnerorganisation Hungarian interchurch aid (Hia).

Precis som de flesta andra flyktingar som Kyrkans Tidning träffar i Budapest hoppas systrarna kunna återvända till Ukraina när kriget tagit slut.

– Men nu är vårt huvudmål ett jobb och ett boende, säger Tetiana Scherlinina.

– Vi behöver en lön för att kunna försörja barnen, fyller Vita Karpenko i.

Ungern som gjort sig känd som EU:s minst flyktingvänliga land har, enligt statistik som FN:s flyktingorgan UNHCR samlar in, nu tagit emot över 70 000 av de nära 6 miljoner människor som flytt från Ukraina. De allra flesta är kvinnor, barn och äldre eftersom män mellan 18 och 60 år inte får lämna Ukraina.

– Vi har jobbat med människor som kommit hit från östra Ukraina sedan 2014, så jag kan inte säga att det här kriget var en så stor överraskning för oss tyvärr, säger Dorottya Révfalvi som arbetar för Hia.

När invasionskriget var ett faktum stationerade sig Hia tillsammans med flera andra hjälporganisationer vid gränsen. Flyktingarna behövde köa i flera timmar för att komma in i Ungern.

– De hade lämnat allt och kom med bara någon väska, säger ­Dorottya Révfalvi.

Hon uppskattar att nio av tio flyktingar i den inledande fasen planerade att ta sig vidare till andra länder i Europa. De ville ha hjälp med tågbiljetter och information. Vissa behövde mat och någonstans att bo i ett par nätter tills allt praktiskt var löst med biljetter, visum och covid-test.

Efter den tredje veckan började strömmen av flyktingar tunnas ut och de som kom hade inte längre någon riktig plan för vad de skulle göra efter att de korsat gränsen.

– Många anlände till Budapest. Privatpersoner hjälpte till och öppnade sina hem en vecka eller två, med det var inte kontrollerat eller långsiktigt, säger Dorottya Révfalvi.

För att få mer struktur i mottagandet öppnades den 21 mars ett stödcentrum för flyktingar i en stor sporthall i centrala Budapest. Hit bussas nu flyktingarna från gränsen. På plats finns läk­are, sängar där det går att sova några timmar och personal från myndigheter och fem hjälporganisationer.

En lekhörna har gjorts i ordning för barnen och en station är avsedd för husdjur. Där kan människor få hjälp att vaccinera och chippa sina katter och hundar och det finns djurfoder och burar.

När centret i sporthallen precis hade öppnat kom nära 3 000 människor hit varje dygn, berättar Dorottya Révfalvi. Nu rör det sig om runt 600 personer per dygn.

En av dem som är här när Kyrkans Tidning besöker hallen är Ihor Ishchenko. Han är 63 år och flydde i början av mars från Charkiv tillsammans med sin fru. De tillbringade tio dagar i ett skyddsrum innan de gav sig av mot Ungern och Budapest eftersom Ihor Ishchenko har en dotter som bor här. Resan med tåg genom Ukraina tog tre dagar och de korsade gränsen till fots.

– Det här är mitt hus, säger han och visar en bild på mobilen på ett utbombat lägenhetshus. Bilden har han fått skickad till sig från en granne.

Ihor Ishchenko har kommit till sporthallen i dag för att reda ut vilka dokument som behövs för honom och frun när de ska resa vidare till sina släktingar i Bulgarien.

Den största utmaningen för Hia:s arbete med flyktingarna i Budapest är att lyckas ordna boende åt alla som inte kan lösa det på egen hand. Den som ansvarar för det är András Fekete.

Han kommer ursprungligen från Ungern men har under femton år arbetat som frilansfotograf i Moskva. Främst hade han uppdrag för utländska tidningar och när kriget bröt ut flyttade han med fru och barn till Budapest och började jobba för Hia.

András Fekete säger att han får runt 50 samtal om dagen från människor som behöver hjälp. Oftast behöver de någonstans att bo.

– Det har aldrig hänt att vi inte kunnat lösa det och lämnat folk på gatan, säger han, men berättar också att han några gånger öppnat upp sitt eget hem eller fått hjälp av vänner när det inte funnits en annan lösning.

Just nu bor runt 150 flyktingar i tillfälliga boenden som Hia ordnat i Budapest. Framför allt är det hotellrum som hyrs av organisationen till ett subventionerat pris. De flesta flyktingar stannar några veckor och tar sig sedan vidare eller hittar ett annat boende på egen hand. Behöver de hjälp med ett mer permanent boende i Budapest kan Hia ofta hjälpa till med det också.

Nyligen har András Fekete hjälpt anhöriga till ett helt fotbollslag med ungdomar från staden Dnipro att hitta någonstans att bo. ­Laget evakuerades av klubben och bor tillsammans och tränar regelbundet i Budapest. Men många av fotbollskillarnas familjemedlemmar ville också ­följa med.

En av dem är Daria, 19, som har en lillebror som spelar i laget. Hon bor nu tillsammans med sin vän Nikita som fyller 18 år om några veckor. De pluggade ekonomi och internationella relationer på universitetet i Charkiv när kriget bröt ut. Studierna fortsätter de med på distans från sitt rum i ett boende som Hia ordnat.

– Jag vill verkligen återvända till Ukraina och Charkiv när det är möjligt, säger Nikita som ursprungligen kommer från Donetsk där hans mamma och ­mormor finns kvar.

Daria vill också återvända om det går, men skulle också ­kunna tänka sig att prova på att bo i Tyskland eftersom hon kan tyska.

Den absolut största gruppen flyktingar kom i början av kriget, men fortfarande fortsätter människor att korsa gränsen till Ungern. Flera av dem som kommer nu har på grund av pågående strider inte kunnat fly tidigare. Dima Nazarenko har nyligen lyckats ta sig ut från den belägrade staden Mariupol.

Den första månaden föll bomber men det gick ändå att bo kvar i lägenheten, berättar han. Sedan började striderna inne i staden och då flyttade Dima Nazarenko tillsammans med sin ­mamma, pappa och mormor ner till ett skyddsrum. Elen försvann, det fanns inget internet och ingen gas i spisarna. De lagade mat på öppen eld.

Dima lyckades till slut, tillsammans med sin 17-åriga flickvän Anna, fly till Donetsk och vidare med bil till Rostov i Ryssland. Därifrån åkte de tåg till Sankt Petersburg och vidare till Estland för att sedan ta sig till en av Dimas kompisar i Budapest. Nu bor han i ett hotellrum som Hia ordnat och jobbar på ett lager.

Precis som för många andra har kriget inneburit att Dima Nazarenkos familj har splittrats. Hans föräldrar är kvar i Mariupol och han berättar att hans mamma inte heller vill lämna även om det vore möjligt. Huvudskälet är att hon behöver stanna för att ta hand om Dimas mormor, men han säger också att hon ”börjat tro på att Ryssland kan befria staden”.

– Det är svårt. Men jag hoppas att pappa kan lämna och att mamma efter det också kommer vilja lämna.